Hemligt uppdrag!!
Uteblivna bloggar beror mestadels på att vi håller på med ett lite halvhemligt uppdrag..och är det hemligt...ja, då kan man ju knappast skriva nåt på bloggen!!!
Men...uppdraget är nästan utfört...i morgon vid den här tiden då kan jag nog avslöja....eller inte...vad tycker Ni???
Annars gör vi inte så mycket, eller det gör vi väl visst!! Igår var vi till svärmor och klöv en himla massa ved och blev ordentligt fullstoppade med mat och kaffebröd!!!
Idag har jag kokat några liter saft, dammsugit, klippt gräset och duschat!!
Jag har också inspekterat tomatodlingen...den håller på att växa oss över huvudet...förmodligen får vi leva på tomater resten av året när väl de börjar mogna!!!
Blivande Maken håller just nu på att såga vår egen ved...fin härlig björkved men ajg tror att jag ska lura ut honom i skogen en sväng...vi åt inga kantareller igår så det är nog dags att fylla på magen med lite god svampsås till köttfärsbiffarna jag tänkte servera ikväll!!!
Jag borde kanske förresten plocka lite hallon också....
Med andra ord....här har jag inte tid att sitta!!!
Men...uppdraget är nästan utfört...i morgon vid den här tiden då kan jag nog avslöja....eller inte...vad tycker Ni???
Annars gör vi inte så mycket, eller det gör vi väl visst!! Igår var vi till svärmor och klöv en himla massa ved och blev ordentligt fullstoppade med mat och kaffebröd!!!
Idag har jag kokat några liter saft, dammsugit, klippt gräset och duschat!!
Jag har också inspekterat tomatodlingen...den håller på att växa oss över huvudet...förmodligen får vi leva på tomater resten av året när väl de börjar mogna!!!
Blivande Maken håller just nu på att såga vår egen ved...fin härlig björkved men ajg tror att jag ska lura ut honom i skogen en sväng...vi åt inga kantareller igår så det är nog dags att fylla på magen med lite god svampsås till köttfärsbiffarna jag tänkte servera ikväll!!!
Jag borde kanske förresten plocka lite hallon också....
Med andra ord....här har jag inte tid att sitta!!!
Bipolära störningar!
Jag har lovat att berätta om hur min situation ser ut och vad som händer hos mig just nu. Egentligen är det lite emot mina principer att lämna ut så mycket om mig själv i en blogg då jag vet att vem som helst kan läsa detta och detta blir personligt men jag tror att detta kan ha ett syfte och kanske kan det inspirera någon mer att våga stå på sig och våga lita på sig själv!
2003 gick jag in i den berömda väggen totalt. Hela mitt liv slutade att fungera och ingenting var roligt!Man kan då tycka att såna perioder kommer man in i men för mig försvann livslusten..ingenting var roligt. Jag orkade inte göra nånting, kroppen lydde inte!
Saker som tillfört mitt liv glädje tidigare lockade inte längre. Jag satt i soffan och tittade och väntade på att få gå och lägga mig igen. Eftersom jag är en otrolig kontrollperson tillät jag mig aldrig att ligga kvar i sängen på morgonen för nånstans så kändes det som att då hade jag förlorat helt.
Jag gick upp på morgonen, såg till att ungarna kom iväg till sina skolor de dagar de var här, de andra dagarna såg jag till att jag duschade och klädde på mig sen gick jag till soffan! Jag försökte sköta markservicen för familjen för jag var ju...hemma.
Jag läste inte, jag tittade inte på favoritsåpan, jag kontaktade inte mina vänner, jag gick inte ut om jag inte måste...jag slutade att leva nånstans...bortsett från det jag måste...
Min sambo följde med mig till doktorn som redan under flera år sjukskrivit mig med jämna mellanrum för andra åkommor som jag idag förstår hängde ihop....det var varningstecken som vare sig hon eller jag kunde tyda. Bland annat hade jag haft långvarig feber som inte kunde härledas till nån direkt infektion. Då i november 2003 började hon ställa frågor både till mig och min sambo som jag inte då förstod..men vad hon gjorde var att kolla kriterierna för depression. Jag uppfyllde sju av nio....jag har till exempel aldrig varit självmordsbenägen...jag älskar livet!!
Jag fick medicin som hjälpte mig att få en del av livet tillbaka men kraften var slut. Så fort jag var lite laddad så förbrukade jag energin jag fått och lite till. Medicinen gav mig 30 kilos övervikt och jag lovar att det gjorde mig inte mindre deprimerad, framförallt som jag redan tidigare hade ett komplicerat förhållande till mat.
Vi kom överens om att jag skulle sluta med medicinen för att se om det fungerade. Depressionen hade lugnat sig men livet runt om mig var intensivt. Jag hade inte mycket tid över till mig själv av olika anledningar som jag inte tänker gå in på då det är ytterst privat. En av anledningarna var en brytning med min ursprungsfamilj...men livet snurrade på som den värsta virvelvind och jag vare sig kunde eller ville säga nej!
Då....slutar min doktor som jag haft under alla år. Hon kunde mig utan och innan efter åren som whiplashskadad och min största livhank försvann.
Nu började karusellen med stafettläkare. I allt detta blir jag uppsagd från min projektanställning, vilket i sig inte var nåt fel men knappast positivt för då kände jag mig ännu mer värdelös, jag får dessutom veta att min mamma är sjuk i en dödlig sjukdom Myelofibros. Om sjukdomen och om hur det var kan Ni läsa om Ni går in på den kategorin. Det är ju också upphovet till att jag startade den här bloggen.
Det var tufft då vi av olika anledningar inte haft nån kontakt under lång tid och de hade flyttat 45 mil bort. Vi hittade en ny plattform att stå på och det var en stor glädje för mig. Ni som hängt med ett tag minns att mamma fick mycket längre tid att leva än det var förutspått och att hon till och med hann fira en midsommar med oss ute i torpet!
Sista november 2005 påbörjade jag en arbetsträning på en restaurang, perfekt ställe att vara på när man är stresskänslig! Julbord....ja, behöver jag säga mer? Hur som så blev jag lovad utbildning efter en månads praktik, när en månad hade gått så skulle jag ha 2 månaders praktik och när jag gjort det skulle jag ha 3 månader...där orkade jag inte längre. Då var vi framme i mitten på mars, jag hade dessutom fått besked att mamma var sämre och låg inlagd. AF, Fk och jag avslutade påbörjad rehabilitering
Mamma dog den 29:e mars, jag hann ner.
Jag kom till en ny läkare och här startar den riktiga kampen! Han hade varit i Sverige i fem månader och kunde just ingen svenska heller ingen engelska men däremot lite tyska och jag hade ju läst fem år tyska så vi hankade oss fram. Han ställde märkliga frågor som jag inte förstod art de skulle leda. Men en fråga var...Kan Du inte jobba...eller vill Du inte jobba? Den sitter hårt i huvudet på mig då jobb är det jag älskar! Att jobba är ett mått på hur bra man är som människa skulle man kunna säga om man vill raljera i ämnet. Jag börjar gråta då jag känner mig ytterst kränkt! Han börjar tala om för mig att jag måste medicinera om jag verkligen anser mig sjuk...vilket jag vägrar! Jag ville ha behandling inte bedövning! Försökte förklara att man måste ta reda på vad som gör ont...man kan inte gå till tandläkaren varje dag för att få en bedövning...man måste ta reda på var det onda kommer ifrån. Nå, han ger mig fortsatt sjukskrivning då det sker efter önskemål från FK.
Det sammankallas till avstämningsmöte med Fk, AF, mig och doktorn. Då förklarar han för handläggarna att jag har bipolära störningar men att det finns bra kliniker i Österrike som han kan rekommendera! Detta är sant!
Vi alla sitter som fågelholkar och funderar på vad han menar, jag framförallt då jag inte förstår vad det är för diagnos jag fått! Fk förklarar för mig att det är manodepressivitet varpå jag frågar vad han grundar det på? Jo, för Du har så nära mellan skratt och gråt och han hade förstått det redan efter femton minuter i mitt sällskap!
Efter mötet vill Fk och AF att vi ses lite kort utanför och de är upprörda över hans sätt och att de känner inte igen det han beskriver om mig....men hos mig har detta slagit rot!
Tiden går jag får ytterligare en ny läkare som är jättetrevlig första gången vi ses, hon förstår vad jag säger och vad det är jag säger. Jag får en lång sjukskrivning för att komma till ro. Jag går ner en massa i vikt och börjar att komma i fysiskt form men får besvär med lederna och söker doktorn.
I november tar jag kontakt med Fk och vill ha till ett möte då jag känner att jag vill igång med nåt och fk lovar att greja detta. I slutet på månaden får jag ett samtal då jag sitter på tåget till småland och pappa att doktorn anser att jag ska börja jobba heltid den 1/1 -07 för jag hade minsann sett så pigg ut sist hon träffat mig så det fanns ingen anledning att jag skulle vara fortsatt sjukskriven! Nå, efter mycket om och men blir mötet av och det blir ett möte där både jag och Fk nästan börjar titta efter den dolda kameran! Jag gråter av förtvivlan och Fk nästan skriker av ilska för läkaren beter sig mycket illa!
Hon beskyller mig för både det ena och andra och menar stenhårt att hon tänker inte medverka till att jag ska få starta i lugn och ro med rehabilitering utan hon anser att jag är arbetsskygg och ska bara ut och jobba. Fk frågar om hon läst min journal och här kommer det då fram att hon diskuterat mig med min föregående läkare som föreslog en klinik i Österrike!
Hon säger också att jag inte är samarbetsvillig och bara bråkar med mina läkare samt att jag vägrar medicinsk rehabilitering Med det menar hon att jag vägrar att stoppa i mig medicin. Fk läxar upp henne genom att tydligt tala om vad medicinsk rehabilitering också kan innebära. Ja..här ska jag inte bli mer långrandig...detta möte går till historien och jag vet att Fk minns det än idag!
Jag får dock förlängning mot att ja lovar att komma igång med rehabilitering varpå FK och jag bara tittar på varann eftersom det var det som var syftet med mötet!
I februari påbörjar jag rehabilitering som under hösten med början i oktober leder till att jag får en arbetsträningsplats med halvt löfte om anställning. Problemet är att det är på ett bageri med endast ägaren som arbetare. Jag gör mig genast "oumbärlig" då jag älskar att jobb med matvaror och att ha med kunder att göra. Hela affärsidén tilltalar mig oerhört så jag vänder ut och in på mig själv för jag älskar detta och jag behövs verkligen! I november kommer febern och så är karusellen igång igen. Detta blir naturligtvis ohållbart för bagaren och jag känner att jag kan inte ta en anställning som jag inte klarar av...det är inte rätt eller juste mot någon för sanningen är den att jag gått i väggen igen!
Dagarna före jul får jag hoppa av!
I januari har vi åter möte med Fk, AF och mig och jag får beskedet av Fk att nu måste jag medicinera annars...hotet hänger onekligen i luften! Jag har inget val och när läkaren, nu ytterligare en annan, vill ge mig medicin så tackar jag ja.
Jag börjar medicinera och mår genast sämre. Jag har under hela den här tiden haft min kurator som stöd, tack och lov för honom, och han och jag kommer överens om att trots allt försöka fortsätta med medicinen. Den sista april blir jag dock uppläxad av mina vänner att de vill inte ha mer med mig att göra om jag fortsatte medicinera....jag var urtrist, sur och allmänt otrevlig. Jag mådde skit och för första gången under dessa år så började jag fundera på livet....om detta var livet så kunde jag vara utan!
Jag slutade medicinera...fick en remiss till EPM - Enheten för psykosomatisk medicin. Där har jag äntligen blivit sedd. Jag får nu adekvat hjälp. Jag får min bildterapi som fungerar!
Idag fick jag träffa en psykiater som en gång för alla suddade ut alla tankar på detta med bipolära störningar! Finns inte en chans att Du har det sa han! Däremot är denna ångest och utmattning så djup hos mig så jag måste få chansen att få god tid på mig att läka nu! Jag är inte arbetsskygg utan högpresterande vilket är en direkt motsats!
Trots att jag egentligen har vetat allt detta tidigare så känner jag mig idag så lättad!
För att ingen nu ska missförstå mig, de påstår på bildterapin att jag alltid måste ursäkta mig för allt och de har kanske rätt, så måste jag ändå säga att jag har inga fördomar när det gäller manodepressivitet men anser att man kan inte bara ställa en diagnos och sedan inte göra nåt åt det! Denna doktor har satt djupa spår i mig och jag vill påstå att han med flera har förstört mycket för mig och mitt tillfrisknande!
Jag tackar gudarna för min kurator som såg till att jag hamnade på EPM men undrar ändå varför ingen under alla år funderat över att remitterat mig dit tidigare?
Ja, nu har jag lämnat ut en stor del av hur det ser ut hos mig nu! Jag gör det för att säga...stå på Er...lita på Ert inre...var kritiska mot ordinationer...sök själva!
Problemet är bara att för att orka vara sjuk måste man vara frisk!! En annan sak som också hjälper till är att ha en förstående och stöttande familj....och det är jag lyckligt lottad att ha!
2003 gick jag in i den berömda väggen totalt. Hela mitt liv slutade att fungera och ingenting var roligt!Man kan då tycka att såna perioder kommer man in i men för mig försvann livslusten..ingenting var roligt. Jag orkade inte göra nånting, kroppen lydde inte!
Saker som tillfört mitt liv glädje tidigare lockade inte längre. Jag satt i soffan och tittade och väntade på att få gå och lägga mig igen. Eftersom jag är en otrolig kontrollperson tillät jag mig aldrig att ligga kvar i sängen på morgonen för nånstans så kändes det som att då hade jag förlorat helt.
Jag gick upp på morgonen, såg till att ungarna kom iväg till sina skolor de dagar de var här, de andra dagarna såg jag till att jag duschade och klädde på mig sen gick jag till soffan! Jag försökte sköta markservicen för familjen för jag var ju...hemma.
Jag läste inte, jag tittade inte på favoritsåpan, jag kontaktade inte mina vänner, jag gick inte ut om jag inte måste...jag slutade att leva nånstans...bortsett från det jag måste...
Min sambo följde med mig till doktorn som redan under flera år sjukskrivit mig med jämna mellanrum för andra åkommor som jag idag förstår hängde ihop....det var varningstecken som vare sig hon eller jag kunde tyda. Bland annat hade jag haft långvarig feber som inte kunde härledas till nån direkt infektion. Då i november 2003 började hon ställa frågor både till mig och min sambo som jag inte då förstod..men vad hon gjorde var att kolla kriterierna för depression. Jag uppfyllde sju av nio....jag har till exempel aldrig varit självmordsbenägen...jag älskar livet!!
Jag fick medicin som hjälpte mig att få en del av livet tillbaka men kraften var slut. Så fort jag var lite laddad så förbrukade jag energin jag fått och lite till. Medicinen gav mig 30 kilos övervikt och jag lovar att det gjorde mig inte mindre deprimerad, framförallt som jag redan tidigare hade ett komplicerat förhållande till mat.
Vi kom överens om att jag skulle sluta med medicinen för att se om det fungerade. Depressionen hade lugnat sig men livet runt om mig var intensivt. Jag hade inte mycket tid över till mig själv av olika anledningar som jag inte tänker gå in på då det är ytterst privat. En av anledningarna var en brytning med min ursprungsfamilj...men livet snurrade på som den värsta virvelvind och jag vare sig kunde eller ville säga nej!
Då....slutar min doktor som jag haft under alla år. Hon kunde mig utan och innan efter åren som whiplashskadad och min största livhank försvann.
Nu började karusellen med stafettläkare. I allt detta blir jag uppsagd från min projektanställning, vilket i sig inte var nåt fel men knappast positivt för då kände jag mig ännu mer värdelös, jag får dessutom veta att min mamma är sjuk i en dödlig sjukdom Myelofibros. Om sjukdomen och om hur det var kan Ni läsa om Ni går in på den kategorin. Det är ju också upphovet till att jag startade den här bloggen.
Det var tufft då vi av olika anledningar inte haft nån kontakt under lång tid och de hade flyttat 45 mil bort. Vi hittade en ny plattform att stå på och det var en stor glädje för mig. Ni som hängt med ett tag minns att mamma fick mycket längre tid att leva än det var förutspått och att hon till och med hann fira en midsommar med oss ute i torpet!
Sista november 2005 påbörjade jag en arbetsträning på en restaurang, perfekt ställe att vara på när man är stresskänslig! Julbord....ja, behöver jag säga mer? Hur som så blev jag lovad utbildning efter en månads praktik, när en månad hade gått så skulle jag ha 2 månaders praktik och när jag gjort det skulle jag ha 3 månader...där orkade jag inte längre. Då var vi framme i mitten på mars, jag hade dessutom fått besked att mamma var sämre och låg inlagd. AF, Fk och jag avslutade påbörjad rehabilitering
Mamma dog den 29:e mars, jag hann ner.
Jag kom till en ny läkare och här startar den riktiga kampen! Han hade varit i Sverige i fem månader och kunde just ingen svenska heller ingen engelska men däremot lite tyska och jag hade ju läst fem år tyska så vi hankade oss fram. Han ställde märkliga frågor som jag inte förstod art de skulle leda. Men en fråga var...Kan Du inte jobba...eller vill Du inte jobba? Den sitter hårt i huvudet på mig då jobb är det jag älskar! Att jobba är ett mått på hur bra man är som människa skulle man kunna säga om man vill raljera i ämnet. Jag börjar gråta då jag känner mig ytterst kränkt! Han börjar tala om för mig att jag måste medicinera om jag verkligen anser mig sjuk...vilket jag vägrar! Jag ville ha behandling inte bedövning! Försökte förklara att man måste ta reda på vad som gör ont...man kan inte gå till tandläkaren varje dag för att få en bedövning...man måste ta reda på var det onda kommer ifrån. Nå, han ger mig fortsatt sjukskrivning då det sker efter önskemål från FK.
Det sammankallas till avstämningsmöte med Fk, AF, mig och doktorn. Då förklarar han för handläggarna att jag har bipolära störningar men att det finns bra kliniker i Österrike som han kan rekommendera! Detta är sant!
Vi alla sitter som fågelholkar och funderar på vad han menar, jag framförallt då jag inte förstår vad det är för diagnos jag fått! Fk förklarar för mig att det är manodepressivitet varpå jag frågar vad han grundar det på? Jo, för Du har så nära mellan skratt och gråt och han hade förstått det redan efter femton minuter i mitt sällskap!
Efter mötet vill Fk och AF att vi ses lite kort utanför och de är upprörda över hans sätt och att de känner inte igen det han beskriver om mig....men hos mig har detta slagit rot!
Tiden går jag får ytterligare en ny läkare som är jättetrevlig första gången vi ses, hon förstår vad jag säger och vad det är jag säger. Jag får en lång sjukskrivning för att komma till ro. Jag går ner en massa i vikt och börjar att komma i fysiskt form men får besvär med lederna och söker doktorn.
I november tar jag kontakt med Fk och vill ha till ett möte då jag känner att jag vill igång med nåt och fk lovar att greja detta. I slutet på månaden får jag ett samtal då jag sitter på tåget till småland och pappa att doktorn anser att jag ska börja jobba heltid den 1/1 -07 för jag hade minsann sett så pigg ut sist hon träffat mig så det fanns ingen anledning att jag skulle vara fortsatt sjukskriven! Nå, efter mycket om och men blir mötet av och det blir ett möte där både jag och Fk nästan börjar titta efter den dolda kameran! Jag gråter av förtvivlan och Fk nästan skriker av ilska för läkaren beter sig mycket illa!
Hon beskyller mig för både det ena och andra och menar stenhårt att hon tänker inte medverka till att jag ska få starta i lugn och ro med rehabilitering utan hon anser att jag är arbetsskygg och ska bara ut och jobba. Fk frågar om hon läst min journal och här kommer det då fram att hon diskuterat mig med min föregående läkare som föreslog en klinik i Österrike!
Hon säger också att jag inte är samarbetsvillig och bara bråkar med mina läkare samt att jag vägrar medicinsk rehabilitering Med det menar hon att jag vägrar att stoppa i mig medicin. Fk läxar upp henne genom att tydligt tala om vad medicinsk rehabilitering också kan innebära. Ja..här ska jag inte bli mer långrandig...detta möte går till historien och jag vet att Fk minns det än idag!
Jag får dock förlängning mot att ja lovar att komma igång med rehabilitering varpå FK och jag bara tittar på varann eftersom det var det som var syftet med mötet!
I februari påbörjar jag rehabilitering som under hösten med början i oktober leder till att jag får en arbetsträningsplats med halvt löfte om anställning. Problemet är att det är på ett bageri med endast ägaren som arbetare. Jag gör mig genast "oumbärlig" då jag älskar att jobb med matvaror och att ha med kunder att göra. Hela affärsidén tilltalar mig oerhört så jag vänder ut och in på mig själv för jag älskar detta och jag behövs verkligen! I november kommer febern och så är karusellen igång igen. Detta blir naturligtvis ohållbart för bagaren och jag känner att jag kan inte ta en anställning som jag inte klarar av...det är inte rätt eller juste mot någon för sanningen är den att jag gått i väggen igen!
Dagarna före jul får jag hoppa av!
I januari har vi åter möte med Fk, AF och mig och jag får beskedet av Fk att nu måste jag medicinera annars...hotet hänger onekligen i luften! Jag har inget val och när läkaren, nu ytterligare en annan, vill ge mig medicin så tackar jag ja.
Jag börjar medicinera och mår genast sämre. Jag har under hela den här tiden haft min kurator som stöd, tack och lov för honom, och han och jag kommer överens om att trots allt försöka fortsätta med medicinen. Den sista april blir jag dock uppläxad av mina vänner att de vill inte ha mer med mig att göra om jag fortsatte medicinera....jag var urtrist, sur och allmänt otrevlig. Jag mådde skit och för första gången under dessa år så började jag fundera på livet....om detta var livet så kunde jag vara utan!
Jag slutade medicinera...fick en remiss till EPM - Enheten för psykosomatisk medicin. Där har jag äntligen blivit sedd. Jag får nu adekvat hjälp. Jag får min bildterapi som fungerar!
Idag fick jag träffa en psykiater som en gång för alla suddade ut alla tankar på detta med bipolära störningar! Finns inte en chans att Du har det sa han! Däremot är denna ångest och utmattning så djup hos mig så jag måste få chansen att få god tid på mig att läka nu! Jag är inte arbetsskygg utan högpresterande vilket är en direkt motsats!
Trots att jag egentligen har vetat allt detta tidigare så känner jag mig idag så lättad!
För att ingen nu ska missförstå mig, de påstår på bildterapin att jag alltid måste ursäkta mig för allt och de har kanske rätt, så måste jag ändå säga att jag har inga fördomar när det gäller manodepressivitet men anser att man kan inte bara ställa en diagnos och sedan inte göra nåt åt det! Denna doktor har satt djupa spår i mig och jag vill påstå att han med flera har förstört mycket för mig och mitt tillfrisknande!
Jag tackar gudarna för min kurator som såg till att jag hamnade på EPM men undrar ändå varför ingen under alla år funderat över att remitterat mig dit tidigare?
Ja, nu har jag lämnat ut en stor del av hur det ser ut hos mig nu! Jag gör det för att säga...stå på Er...lita på Ert inre...var kritiska mot ordinationer...sök själva!
Problemet är bara att för att orka vara sjuk måste man vara frisk!! En annan sak som också hjälper till är att ha en förstående och stöttande familj....och det är jag lyckligt lottad att ha!
Melankolisk!
Ja, av någon anledning är det nog den rätta benämningen på min sinnesstämning idag.
Livet pågår för fullt men nånstans känns det som att jag glömmer att leva just nu! Tror att det är förkylningen som tar på krafterna men jag tror också att ibland måste man tillåta att melankolin gör ett besök hos en.
När jag blir på det här humöret då plockar jag fram ett par skivor som jag älskar att lyssna på. En artist som funnits i mitt hjärta ända sedan jag var tolv-tretton år. Det var en kamrat som var en sex-sju år äldre som introducerade denna sångerska hos mig. Jag var på den tiden aktiv inom UNF, Ungdomens NykterhetsFörbund, och man var på många läger och annan föreningsverksamhet där man blev väl fostrad inom både det ena och det andra! En bra och danande uppfostran helt enkelt...önskar att föreningsverksamheten blomstrade bättre idag, att allt inte bara handlade om idrott och prestation!
Nå, åter till denna underbara artist som tyvärr inte finns med oss längre. Hon gick bort i cancer redan vid 43 års ålder och jag minns det tydligt. Vi satt på övervåningen av IOGT-NTO´s lokal på Murgatan, vägg i vägg med Hansabio, vi satt i en ring på golvet och vi spelade hennes skivor om och om igen.
Jag pratar om Barbro Hörberg!
Just nu är det just denna skiva som snurrar i spelaren, jag har köpt hennes skivor på CD, de på vinyl var nog mer eller mindre utslitna!
Bara att se titlarna på hennes låtar är fascinerande.....Jag älskar en kille som ingen annan tycker om....Gamla älskade barn...Förr i världen var himmelen blå...ja, jag kan räkna upp flera! Att sedan lyssna på dom....det är som att lyssna på sagor!
Klicka på den här raden och titta....och lyssna...ta Er tiden!!! (Kan nån lära mig hur man lägger in en video från Youtube..sådär snitsigt ;))
Tack Tess...det funkade!!!!
Så...nu har jag delat med mig av nåt jag tycker mycket om....nu ska jag fika med dotra som myss kommit hem från skolan!!!!
Livet pågår för fullt men nånstans känns det som att jag glömmer att leva just nu! Tror att det är förkylningen som tar på krafterna men jag tror också att ibland måste man tillåta att melankolin gör ett besök hos en.
När jag blir på det här humöret då plockar jag fram ett par skivor som jag älskar att lyssna på. En artist som funnits i mitt hjärta ända sedan jag var tolv-tretton år. Det var en kamrat som var en sex-sju år äldre som introducerade denna sångerska hos mig. Jag var på den tiden aktiv inom UNF, Ungdomens NykterhetsFörbund, och man var på många läger och annan föreningsverksamhet där man blev väl fostrad inom både det ena och det andra! En bra och danande uppfostran helt enkelt...önskar att föreningsverksamheten blomstrade bättre idag, att allt inte bara handlade om idrott och prestation!
Nå, åter till denna underbara artist som tyvärr inte finns med oss längre. Hon gick bort i cancer redan vid 43 års ålder och jag minns det tydligt. Vi satt på övervåningen av IOGT-NTO´s lokal på Murgatan, vägg i vägg med Hansabio, vi satt i en ring på golvet och vi spelade hennes skivor om och om igen.
Jag pratar om Barbro Hörberg!
Just nu är det just denna skiva som snurrar i spelaren, jag har köpt hennes skivor på CD, de på vinyl var nog mer eller mindre utslitna!
Bara att se titlarna på hennes låtar är fascinerande.....Jag älskar en kille som ingen annan tycker om....Gamla älskade barn...Förr i världen var himmelen blå...ja, jag kan räkna upp flera! Att sedan lyssna på dom....det är som att lyssna på sagor!
Klicka på den här raden och titta....och lyssna...ta Er tiden!!! (Kan nån lära mig hur man lägger in en video från Youtube..sådär snitsigt ;))
Tack Tess...det funkade!!!!
Så...nu har jag delat med mig av nåt jag tycker mycket om....nu ska jag fika med dotra som myss kommit hem från skolan!!!!
Oemotståndlig tävling!
För den som älskar böcker *läs Kajsalisa* så är denna tävling hos Beas barnslikheter omöjlig att stå emot!!!
Jag tycker det vore kanonroligt om man kunde på nåt vis byta böcker i nån form av bokcirkel....att vara bokmal har ett stort bekymmer...åtminstone för mig som har 1 sambo, 1 barn hemma, 2 katter, 2 besökande barn och endast 54 kvadrat att fördela detta på!!!! Om man då byttes lite böcker så skulle det bli både billigare och mindre utrymmeskrävande! Som det är just nu funderar jag allvarligt på att göra om hobbyrummet i källaren till bibliotek.....men var ska jag då göra av garnförrådet...det som räcker till en hel butik?!
Jag tycker det vore kanonroligt om man kunde på nåt vis byta böcker i nån form av bokcirkel....att vara bokmal har ett stort bekymmer...åtminstone för mig som har 1 sambo, 1 barn hemma, 2 katter, 2 besökande barn och endast 54 kvadrat att fördela detta på!!!! Om man då byttes lite böcker så skulle det bli både billigare och mindre utrymmeskrävande! Som det är just nu funderar jag allvarligt på att göra om hobbyrummet i källaren till bibliotek.....men var ska jag då göra av garnförrådet...det som räcker till en hel butik?!
Lingonskogen!
Vi tog oss ut till torpet i helgen vilket var helt underbart! Lite frisk luft gjorde att min förkylning sakta men säkert lämnar mig...tackar jag för!!!
De små inneboende som vi brukar ha under vintern hade redan gjort små försök att flytta in men jag tror att katterna lyckades skrämma bort dom igen. Läste nånstans att man ska sättta ut ättika och enris så är de itne så sugna på att komma in så det ska vi prova denna vinter!!!
Dotra var med ut denna helg och även om det är lite jobbigt som femtonåring att åka ifrån kompisarna en kväll så verkade hon njuta av livet på landet! På lördagen tog vi en promenad i skogen och lyckades hitta några kantareller som vi åt på kvällen tillsammans med grillad fläskfilé och färsk potatis!!
Potatissen var sån potatis som jag kastat på komposten och som sedan planterade sig själv där.....den smakade ljuvligt! Dotra var helt lyrisk över att potatis kunde smaka så underbart! Jag plockade också upp några palsternackor som jag kokade tillsammans med lite grädde och sedan gjorde puré av.....helt underbart!!!
På söndagen bestämde vi oss för att gå ut i skogen och plocka varsin yoghurthink med lingon, dotra fick plocka i en mugg för att den skulle bli full fortare, det känns nämligen helt onödigt att gå till affären och köpa lingonsylt när skogen är full av detta underbart röda bär!!!
Vi fick också syn på massor av små lingonplantor som blommade för fullt så blir det bara varmt och skönt nu så får vi nog en ansinskörd av lingon! Var det ett främmande ord Ni just läste....ja, gissa vad det betyder?!
Denna vecka åker vi nog ut tidigare till torpet om vädret bara tillåter. Behöver mera lingon!!!!!
Idag ska vi ha slutbesiktning av våra fönster! Detta har tagit hur lång tid som helst...arbetet påbörjades i april 2007 och är idag 15 september 2008 ännu inte slutfört! Slutbesiktning enligt kontraktet skulle ha varit den 2 juli 2007. Vi kommer inte att rekommendera Fönstergruppen för fönster byte om någon frågar....det har varit alldeles för mycket strul och tagit alldeles för mycket energi av oss!
De små inneboende som vi brukar ha under vintern hade redan gjort små försök att flytta in men jag tror att katterna lyckades skrämma bort dom igen. Läste nånstans att man ska sättta ut ättika och enris så är de itne så sugna på att komma in så det ska vi prova denna vinter!!!
Dotra var med ut denna helg och även om det är lite jobbigt som femtonåring att åka ifrån kompisarna en kväll så verkade hon njuta av livet på landet! På lördagen tog vi en promenad i skogen och lyckades hitta några kantareller som vi åt på kvällen tillsammans med grillad fläskfilé och färsk potatis!!
Potatissen var sån potatis som jag kastat på komposten och som sedan planterade sig själv där.....den smakade ljuvligt! Dotra var helt lyrisk över att potatis kunde smaka så underbart! Jag plockade också upp några palsternackor som jag kokade tillsammans med lite grädde och sedan gjorde puré av.....helt underbart!!!
På söndagen bestämde vi oss för att gå ut i skogen och plocka varsin yoghurthink med lingon, dotra fick plocka i en mugg för att den skulle bli full fortare, det känns nämligen helt onödigt att gå till affären och köpa lingonsylt när skogen är full av detta underbart röda bär!!!
Vi fick också syn på massor av små lingonplantor som blommade för fullt så blir det bara varmt och skönt nu så får vi nog en ansinskörd av lingon! Var det ett främmande ord Ni just läste....ja, gissa vad det betyder?!
Denna vecka åker vi nog ut tidigare till torpet om vädret bara tillåter. Behöver mera lingon!!!!!
Idag ska vi ha slutbesiktning av våra fönster! Detta har tagit hur lång tid som helst...arbetet påbörjades i april 2007 och är idag 15 september 2008 ännu inte slutfört! Slutbesiktning enligt kontraktet skulle ha varit den 2 juli 2007. Vi kommer inte att rekommendera Fönstergruppen för fönster byte om någon frågar....det har varit alldeles för mycket strul och tagit alldeles för mycket energi av oss!
En kvinnas hjärna!
Har du någonsin tänkt över hur en kvinnas hjärna fungerar?
Det är enkelt att förstå om du kollar in den här bilden:
Varje liten blå kula är en tanke på något som skall göras,
eller ett beslut som skall tas eller ett problem som skall lösas.
Mannen har det mycket lättare, han har bara 2 kulor ......
och de sitter inte ens i hans huvud.
Sänd detta vidare till kvinnor som vill ha sig ett gott skratt och män som klarar av att se verkligheten i vitögat...
Detta fick jag i min mejllåda idag...och jag var bara tvungen att dela med mig av den i bloggen!! ( den var lite roligare i mejlet då alla blå kulor rör på sig men jag får itne till det här....det saknas väl nån blå kula hos mig idag)
Som Ni förstår är min förkylningshumor fortfarande på låg nivå!!!!
Mitt huvud ...
Mitt huvud är fortfarande invaderat av små förkylningsgubbar...hostan kämpar sig kvar och näsan...ja, den är Ni inte intresserade av vad den innehåller!!!
När man är sjuk så hinner man tänka rätt mycket och jag har funderat på vad min blogg idag ska handla om....och jag har en del idéer men det är som om dom flyger bort när jag sätter mig vid tangentbordet! Det blir liksom bara svart!!
Men...nån har nån gång sagt att ingenting är omöjligt...det tar bara lite längre tid!!!
Börjar Ni förstå att jag har urtråkigt härhemma nu????? Min kamera bara skriker efter att få gå ut och luftas lite...till dess får jag roa med att söka "kuliga" bilder på nätet!
Annars händer inte så mycket härhemma....det roligaste är väl att den blivande maken ska raka sig ikväll...
Men jag ska hålla ett vakande öga på katterna...de blev lite oroliga när de såg denna bild!!!
Till nåt helt annat...jag har fått en utmärkelse...av en god vän som är en superbloggare...Nett...läs hennes blogg...det gör jag!!!
Så här går det till:
1. Den som fått utmärkelsen kopierar bilden och lägger den på sin blogg
2. Länka till personen som gav dig utmärkelsen
3. Ge utmärkelsen vidare till sju bloggar
4. Länka till dom bloggar du gett utmärkelsen
5. Lämna ett meddelande på bloggarna som du gett utmärkelsen till
Svårt att lämna vidare då jag fortfarande känner mig ny på dett amed aktivt bloggande..jag studsar ltie hit och lite dit men här är Ni..
Jag lämnar den vidare till dessa 7:
Anna - för att Du är världens bästa Anna!!!
Yeahdelila - för alla goa fikastunder!
chattens - för att Du alltid är Du!!
Micke - för att Du är det bästa Får man kan ha!!!
Kafferasten - en ny bekantskap som är mycket väl läsvärd!!!!!!!
scrolliz - för Dina otroligt vackra foton...av bland annat min födelseö!
Ingrid - för Din otroliga hemsida...och för att Du ger mig en glimt av Gotland varje dag!
Sommaren 09 är räddad!!!
Jag förbannar mig själv lite att jag köpte ny bikini innan vi for till Turkiet i början på augusti! Borde ju ha förstått att den inte skulle vara inne nästa sommar!
Jag ska däremot se om jag kan få tag på lite färgad elastisk linda..jag hade ju till hästen röda fina men det är ju 30 år sen så de har jag ju inte kvar..men nog ska jag kunna hitta såna på Apoteket!!!
Det ska bli så härligt att få visa upp sina kärlekshandtag på stranden!!!
Kolla här får Ni se!!
Det bästa med valet av material är att allt hålls på plats står det vid en bild....*kliar mig i huvudet*.....undrar om de då tänkt på min kropp....hur mycket kropp jag har som ska hållas på plats??!!
Hela artikeln går att läsa här !!
Jag ser i alla fall fram emot sommaren 2009 när alla ska släppa loss på beachen!!!!
Jag ska däremot se om jag kan få tag på lite färgad elastisk linda..jag hade ju till hästen röda fina men det är ju 30 år sen så de har jag ju inte kvar..men nog ska jag kunna hitta såna på Apoteket!!!
Det ska bli så härligt att få visa upp sina kärlekshandtag på stranden!!!
Kolla här får Ni se!!
Det bästa med valet av material är att allt hålls på plats står det vid en bild....*kliar mig i huvudet*.....undrar om de då tänkt på min kropp....hur mycket kropp jag har som ska hållas på plats??!!
Hela artikeln går att läsa här !!
Jag ser i alla fall fram emot sommaren 2009 när alla ska släppa loss på beachen!!!!
Jag har försökt!
Intresset för att snurra runt på olika bloggar och titta och läsa blir allt större och större. Sista tiden har jag fascinerats otroligt mycket av vattenbilder! Idag fick jag för mig att jag skulle prova jag också...jag är en glad fotoamatör som allt oftare tänker att det vore roligt att gå en kurs och lära sig ännu mer om fotokonsten...jag har en bra kamera som jag inte kan utnyttja maximalt eftersom jag inte kan..får se om jag tar mig i kragen här i höst och kommer iväg på nån kurs...till dess får Ni nöja Er med min amatörbilder!
Vill passa på att tacka för inspirationen av alla härliga bilder på Era bloggar!
Det gör inget om Ni säger nåt om vad Ni tycker om bilderna!!
Både negativ och positiv kritik är välkommen!!!!
Ett sista innan sängen!
Sitter här och njuter av ensamheten, resten av familjen har gått och lagt sig och jag hör hur det snarkas för fullt inne i den säng som jag straxt ska krypa ner i!
Jag sitter och tittar igenom de bloggar jag brukar besöka varje kväll och hittade en som presenterade en rolig vägskylt, då kom jag på att jag har också två roliga skyltar som jag vill visa!
Ja, här gäller det att se upp!!!!!
Den här skylten hittade vi i Turkiet förra sommaren när vi var där och...den satt kvar i år också!!
Jag tror knappast att jag varit någon annanstans där man tutar så mycket när man kör bil...och då har jag faktiskt kört bil i Italien!!!
Jag sitter och tittar igenom de bloggar jag brukar besöka varje kväll och hittade en som presenterade en rolig vägskylt, då kom jag på att jag har också två roliga skyltar som jag vill visa!
Ja, här gäller det att se upp!!!!!
Den här skylten hittade vi i Turkiet förra sommaren när vi var där och...den satt kvar i år också!!
Jag tror knappast att jag varit någon annanstans där man tutar så mycket när man kör bil...och då har jag faktiskt kört bil i Italien!!!
Bevismaterial!!!
Idrott är skadligt....det har jag hävdat åtminstone de senaste femton åren...och här är väl tydligt bevis!!!
Skämt åsido tycker jag att det är oerhört tråkigt för Gunilla...hon har säkert lagt ner massor av tid för detta lopp och så slutar det såhär! Jag kan tänka mig att för de som deltar i Paralympics betyder placeringarna otroligt mycket mer än för våra olympier. Man läser ju ofta om att de icke-handikappade har svårt att få ihop sponsorer och jag antar att det inte är lättare inom handikappidrotten!
Dock gläds jag åt att det nu sänds lite direkt från Kina....det är ett klart framsteg!!
Dagen här har för övrigt varit förkyld...ja, jag vet att Ni börjar tycka att jag är tjatig om denna förkylning...då ska NI bara veta vad jag tycker om att vakna tillsammans med den varje morgon!!!!!! Lite lättare är det dock men jag har fortfarande feber och hostar så ryggen värker! Idag är det femte dagen...hej och hå!!!
I morgon hoppas jag på en bättring både vad gäller hälsan och vädret...är så himla sugen på en skogspromenad!!!!
Vill också passa på att tacka för alla besök under EFIT, kul att få dela med sig av en dag i månaden!!!
Skämt åsido tycker jag att det är oerhört tråkigt för Gunilla...hon har säkert lagt ner massor av tid för detta lopp och så slutar det såhär! Jag kan tänka mig att för de som deltar i Paralympics betyder placeringarna otroligt mycket mer än för våra olympier. Man läser ju ofta om att de icke-handikappade har svårt att få ihop sponsorer och jag antar att det inte är lättare inom handikappidrotten!
Dock gläds jag åt att det nu sänds lite direkt från Kina....det är ett klart framsteg!!
Dagen här har för övrigt varit förkyld...ja, jag vet att Ni börjar tycka att jag är tjatig om denna förkylning...då ska NI bara veta vad jag tycker om att vakna tillsammans med den varje morgon!!!!!! Lite lättare är det dock men jag har fortfarande feber och hostar så ryggen värker! Idag är det femte dagen...hej och hå!!!
I morgon hoppas jag på en bättring både vad gäller hälsan och vädret...är så himla sugen på en skogspromenad!!!!
Vill också passa på att tacka för alla besök under EFIT, kul att få dela med sig av en dag i månaden!!!
Livet är på väg tillbaka...
...förkylningen har uppenbarligen tröttnat på att belägra min kropp och är nog på väg för att söka nya jaktmarker....tack gode Gud för det!! Så här sjuk har jag inte varit på mycket länge, hela kroppen har liksom bara protesterat när jag rört mig. Ni som minns Hongkong och asiaten och allt vad dom heter dessa otäcka influensor Ni förstår hur sjuk jag faktiskt varit!!!
Nu går jag ju bara och hoppas på att sambon inte är smittad för hur i hela friden ska jag orka med att ha honom sjuk....det tar ju ett tag innan man återhämtar sig och inkubationstiden på denna sjuka verkar inte vara lång om det nu var sonen som smittade mig i tisdags!
Men åter till om nu sambon är smittad och insjuknar då vet inte jag hur det blir för alla känner väl till varifrån männen får sin energi....???
Det är ju därför vi kvinnor så ofta känner oss så slutkörda och tömda på energi!!!!!
Idag tog vi en tur till COOP Forum för att titta på nytt kylskåp med inneboende frys, vi hittade faktiskt ett som vi var överens om så nu är det bara att spara pengarna som de vill ha för det! Mao kan vi se fram emot ett nytt skåp till jul!!
Sambon är nu och jobbar och jag sitter bara här och försöker fylla bloggen med några ord...borde jag kanske ge upp det?????
Återkommer i morgon med nåt viktigt!!!!!!
Oj, så elak jag var nu!!!
Nu går jag ju bara och hoppas på att sambon inte är smittad för hur i hela friden ska jag orka med att ha honom sjuk....det tar ju ett tag innan man återhämtar sig och inkubationstiden på denna sjuka verkar inte vara lång om det nu var sonen som smittade mig i tisdags!
Men åter till om nu sambon är smittad och insjuknar då vet inte jag hur det blir för alla känner väl till varifrån männen får sin energi....???
Det är ju därför vi kvinnor så ofta känner oss så slutkörda och tömda på energi!!!!!
Idag tog vi en tur till COOP Forum för att titta på nytt kylskåp med inneboende frys, vi hittade faktiskt ett som vi var överens om så nu är det bara att spara pengarna som de vill ha för det! Mao kan vi se fram emot ett nytt skåp till jul!!
Sambon är nu och jobbar och jag sitter bara här och försöker fylla bloggen med några ord...borde jag kanske ge upp det?????
Återkommer i morgon med nåt viktigt!!!!!!
Oj, så elak jag var nu!!!
Minns 70-talet!
Idén till den här bloggen måste jag erkänna inte är min egen, utan kommen från det dagliga snurret på olika bloggar, men det är mina tankar och funderingar...det är mina minnen!!
Det första jag tänker på när det gäller 70-talet är av nån anledning silkespolo...med en bussarong över! Jag fick en mörkgrön silkespolo av min moster i julklapp eller födelsedagspresent, minns faktiskt inte riktigt men det var så fin...sen hade jag en randig bussarong över det!! Ibland hade man ju också bara en t-shirt över...det börjar visst komma tillbaka nu har jag sett!
V-jeansen var ju också nåt som verkligen tillhör sjuttiotalet, alla hade ju såna...i olika färger vill jag minnas. Jag fick inga V-jeans....bara ett par kopior med V´et upp och ner....inte riktigt lika kul!
Vida byxben skulle det ju också vara förstås och då fick man gärna ha ett par seglarstövlar till...minns Ni det? Byxorna skulle liksom hakas upp på flärpen i bakkanten på stövlarna. Eller så skulle man ha platåskor...gärna i träskomodell och byxorna skulle vara precis så vida och långa att de täckte skon!!!!
Inom hobbyverksamheten så stod väl batik högst upp på listan tror jag bestämt...åtminstone i min värld! Allt var gjort i batik....tröjor, näsdukar, dukar, gardiner, kuddar allt som bara gick att göra batik på gjordes batik på....det vore kul att prova igen!
Vem samlade inte på smurfar...jag gjorde åtminstone det...önskar jag hade sparat dom för idag är de ju värda en förmögenhet
Vad åt vi på sjuttiotalet frågade jag sambon här igår...minns inte riktigt sa han...jag grubblade lite....pizzan kom ju då...åtminstone till Gotland där jag är uppvuxen....Jacob Dubbes restaurang och pizzeria. Jag tror att det var där jag åt pizza första gången och orkade inte hela utan fick med mig resterna i en doggybag hem...det var liksom två sjuttiotalsminne i ett där...pizza och doggybag! Båda sakerna tyckte jag var jättemärkliga men häftiga!!!! Undrar om Dubbes finns kvar...
Varma mackor är också för mig ett typiskt sjuttiotalsmål....med riven ost på...eller champinjonstuvning! Då var champinjoner nåt man köpte på burk och de smakade inte ens champinjoner.....vilket raskt ger mig ett nytt minne som knyter an till 70-talet...
Minns Ni vad som hände den 6 april 1974...ja, alltså nu ber jag Er bortse från min tolvårsdag....?
Då sattes Sverige definitivt på den musikaliska kartan....ABBA vann med Waterloo
....vad har nu det med champinjoner tänker den som förgäves försöker hitta nån form av röd tråd i min blogg idag....Jo, eftersom 75% av min närmaste familj fyllde år inom fyra dagar så hade mina föräldrar bjudit hem goda vänner med barn i min och brorsans ålder på mat...min mamma gjorde nån, som jag tänker idag, läskig sallad innehållande hela konserverade champinjoner...och på natten blev jag magsjuk och naturligtvis berodde det på, i min tolvåriga hjärna dessa hela champinjoner...som kom ut hela *onödigt vetande*
Tack gode Gud att man numera odlar champinjoner så man kan köpa färska!!!!
Musik ja...vad lyssnade man på ...ABBA ganska självklart även om jag aldrig var nåt riktigt ABBA-fan...men allt som hade med svensk musik var ju min musik. Jag kommer ju från en familj som är mycket musikalisk även om vi aldrig på nåt vis utövat detta professionellt utan mest i vårt eget sällskap...framförallt i bilen!!
Min morfar lär ha skrivit upp alla listor på svensktoppen sedan den startade i oktober 1962!!
Men ett axplock som jag kommer på är Ska vi plocka körsbär i min trädgård , här dock inte i AnnChristin Bärnstens version...som kuriosa...vet Ni att hon har skrivit en deckare...Döden är en schlager.
Svenne och Lotta med Bang en boomerang är väl också en klassiker från 70-talets mitt. Går vi nåt år framåt så är det väl Tina Charles som verkligen går varm på grammofonerna..Oj, nu börjar det nästan bli väl nostalgiskt!!
Ett av mina allra hemligaste minnen till musik är från ett disco, lite märkligt då min discoperiod var mycket kort men intensiv. Jag valde ju att åka på de sk bonddanserna...det var Logen i Hejde, nattklubb i Levide och Garda nån gång på sommaren var det också utedans bland annat då på Ekbacken, tror jag det hette, i Garda. Sen var det ju givet danskvällar på Stångaspelen... oj, så mycket minnen som dyker upp!
Discominnet ville Ni veta mer om det....det ska Ni få...han hette Ulf och kom från staaan och var några år äldre än mig...vi dansade sistan några gånger...*klicka på henne*
och mer får Ni inte veta!
Vad har Ni själva för minnen till sjuttiotalet? För mig är det så enkelt att komma ihåg vad som utspelades på sjuttiotalet och vad som utspelades senare eftersom jag flyttade från Gotland 1980 och mitt minne fungerar i bilder! Sen är ju minnet selektivt också...man minns det man vill minnas!!
Nu ska jag och förkylningen dra mig tillbaka och minnas sjuttiotalet som väl aldrig innehöll några förkylningar eller sjukdomar om jag minns rätt?!
Det första jag tänker på när det gäller 70-talet är av nån anledning silkespolo...med en bussarong över! Jag fick en mörkgrön silkespolo av min moster i julklapp eller födelsedagspresent, minns faktiskt inte riktigt men det var så fin...sen hade jag en randig bussarong över det!! Ibland hade man ju också bara en t-shirt över...det börjar visst komma tillbaka nu har jag sett!
V-jeansen var ju också nåt som verkligen tillhör sjuttiotalet, alla hade ju såna...i olika färger vill jag minnas. Jag fick inga V-jeans....bara ett par kopior med V´et upp och ner....inte riktigt lika kul!
Vida byxben skulle det ju också vara förstås och då fick man gärna ha ett par seglarstövlar till...minns Ni det? Byxorna skulle liksom hakas upp på flärpen i bakkanten på stövlarna. Eller så skulle man ha platåskor...gärna i träskomodell och byxorna skulle vara precis så vida och långa att de täckte skon!!!!
Inom hobbyverksamheten så stod väl batik högst upp på listan tror jag bestämt...åtminstone i min värld! Allt var gjort i batik....tröjor, näsdukar, dukar, gardiner, kuddar allt som bara gick att göra batik på gjordes batik på....det vore kul att prova igen!
Vem samlade inte på smurfar...jag gjorde åtminstone det...önskar jag hade sparat dom för idag är de ju värda en förmögenhet
Vad åt vi på sjuttiotalet frågade jag sambon här igår...minns inte riktigt sa han...jag grubblade lite....pizzan kom ju då...åtminstone till Gotland där jag är uppvuxen....Jacob Dubbes restaurang och pizzeria. Jag tror att det var där jag åt pizza första gången och orkade inte hela utan fick med mig resterna i en doggybag hem...det var liksom två sjuttiotalsminne i ett där...pizza och doggybag! Båda sakerna tyckte jag var jättemärkliga men häftiga!!!! Undrar om Dubbes finns kvar...
Varma mackor är också för mig ett typiskt sjuttiotalsmål....med riven ost på...eller champinjonstuvning! Då var champinjoner nåt man köpte på burk och de smakade inte ens champinjoner.....vilket raskt ger mig ett nytt minne som knyter an till 70-talet...
Minns Ni vad som hände den 6 april 1974...ja, alltså nu ber jag Er bortse från min tolvårsdag....?
Då sattes Sverige definitivt på den musikaliska kartan....ABBA vann med Waterloo
....vad har nu det med champinjoner tänker den som förgäves försöker hitta nån form av röd tråd i min blogg idag....Jo, eftersom 75% av min närmaste familj fyllde år inom fyra dagar så hade mina föräldrar bjudit hem goda vänner med barn i min och brorsans ålder på mat...min mamma gjorde nån, som jag tänker idag, läskig sallad innehållande hela konserverade champinjoner...och på natten blev jag magsjuk och naturligtvis berodde det på, i min tolvåriga hjärna dessa hela champinjoner...som kom ut hela *onödigt vetande*
Tack gode Gud att man numera odlar champinjoner så man kan köpa färska!!!!
Musik ja...vad lyssnade man på ...ABBA ganska självklart även om jag aldrig var nåt riktigt ABBA-fan...men allt som hade med svensk musik var ju min musik. Jag kommer ju från en familj som är mycket musikalisk även om vi aldrig på nåt vis utövat detta professionellt utan mest i vårt eget sällskap...framförallt i bilen!!
Min morfar lär ha skrivit upp alla listor på svensktoppen sedan den startade i oktober 1962!!
Men ett axplock som jag kommer på är Ska vi plocka körsbär i min trädgård , här dock inte i AnnChristin Bärnstens version...som kuriosa...vet Ni att hon har skrivit en deckare...Döden är en schlager.
Svenne och Lotta med Bang en boomerang är väl också en klassiker från 70-talets mitt. Går vi nåt år framåt så är det väl Tina Charles som verkligen går varm på grammofonerna..Oj, nu börjar det nästan bli väl nostalgiskt!!
Ett av mina allra hemligaste minnen till musik är från ett disco, lite märkligt då min discoperiod var mycket kort men intensiv. Jag valde ju att åka på de sk bonddanserna...det var Logen i Hejde, nattklubb i Levide och Garda nån gång på sommaren var det också utedans bland annat då på Ekbacken, tror jag det hette, i Garda. Sen var det ju givet danskvällar på Stångaspelen... oj, så mycket minnen som dyker upp!
Discominnet ville Ni veta mer om det....det ska Ni få...han hette Ulf och kom från staaan och var några år äldre än mig...vi dansade sistan några gånger...*klicka på henne*
och mer får Ni inte veta!Vad har Ni själva för minnen till sjuttiotalet? För mig är det så enkelt att komma ihåg vad som utspelades på sjuttiotalet och vad som utspelades senare eftersom jag flyttade från Gotland 1980 och mitt minne fungerar i bilder! Sen är ju minnet selektivt också...man minns det man vill minnas!!
Nu ska jag och förkylningen dra mig tillbaka och minnas sjuttiotalet som väl aldrig innehöll några förkylningar eller sjukdomar om jag minns rätt?!
110 år!
Jaha, så var då helgen i antågande och jag hade räknat med en lång och solig helg i torpet tillsammans med darlingen och de två små lurviga!!
Just nu känns det väldigt avlägset med tanke på att jag har feber, ont i halsen och snuvig som tomtegubben!
Inte utan att jag har vissa önskemål om vädret denna helg!
Visst skulle vi kunna åka ut till torpet ändå men när jag knappt orkar ta mig till köket härhemma i vår lilla lya på 54 kvm så förstår jag ju inte hur jag ska orka ta mig till dass som ligger åtminstone 40 meter från huset!
Nå, jag har ju hela kommande natt på mig att försöka kurera mig!!
Idag skulle min rara lilla farmor Edla Johansson ha fyllt 110 år om hon fått leva....dock han hon fylla 93 år och det är inte heller nån dålig ålder!
Jag hade förmånen att få lära känna henne lite närmare de sista tio åren och framförallt efter att jag själv fått barn. Hon hade mycket att berätta om sitt liv och jag önskar att jag varit mer framåt då och haft mera tid att få teckna ner hennes berättelse.
Om hur det var att komma till Gotland från Småland som mycket ung och arbeta som piga. Att sedan bli mor åt 6 barn vare sig hon ville eller inte!
I mitt hjärta finns det sista mötet med min farmor väl bevarat och det kan ingen ta ifrån mig!
Jag och mina barn var på Gotland på semester och jag hade skrivit och berättat för farmor att vi skulle komma och hälsa på. När den dagen kom och jag och mina söner kom gående så hade hon satt på sig de finaste kläder hon hade, jag hade aldrig tidigare sett henne så fin, och hon hade beställt extra fin otendag (eftermiddagskaffe) för vår skull!
Dukat bordet med en duk som var så typisk min farmor, stora röda rosor!
Ett vackert minne!
Vardagstrivialtitet!
Som jag då skrev i gårdagens blogg så gör jag den mesta maten själv från grunden vilket innebär att man ibland kan ställas inför märkliga problem i köket!
Igår hade jag gjort en äppelkaka som vi skulle äta med lite vanlijsås och eftersom det var extrapris på vanilvisp så tänkte jag att jag ska nog prova det! Döm om min förvåning när jag vrider och vänder på paketet och inser att det finns ingen bruksanvisning!!! Bara ett recept på en paj som ska serveras med vaniljvisp!
Men, nånstans tänker jag...vaniljvisp heter det...då bör det säkert vispas så jag häller det i en tillbringare och börjar handvispa...snart utvecklas denna rinnande vara till nåt som liknar vaniljsås och det smakar ganska bra när det väl serveras....men är det bara jag som tycker det är konstigt att det inte står på hur man ska göra?????
Lyckligt lottad!!
Dagen började precis som vanligt här hemma med att jag efter frukost går igenom tidningarna på nätet för att se om det är nåt speciellt som hänt!
Idag fastnade mina ögon på denna artikel i Aftonbladet om att barnen bestämmer vad som står på matbordet hemma i familjen!
Så är det inte vid vårt matbord! Inte så att inte barnen inte blir tillfrågade vad de önskar för det blir dom men oftast är det faktiskt jag som bestämmer, dels beroende på att det är jag som handlar men också för att det är jag som lagar maten! Jag har ett stort matlagningsintresse och det påstås också från säker källa att jag gör det bra!
Familjens barn är bra på att prova allt som ställs på matbordet, nån enstaka gång har de vägrat att äta men de har alltid smakat! Minns en gång väldigt tydligt när min äldste son vägrade att äta bearnaisesås men jag bad honom att smaka...och den gången gjorde jag honom en björntjänst för nu vid 21 års ålder älskar han det och kan äta hur mycket som helst och det är ju kanske inte helt nyttigt!
I vår familj äter vi mycket grönsaker och bönor och linser. Jag brukar göra en linssoppa som alla älskar, till och med den son som sagt att han vägrar att äta linser...men det var innan han provat mammas linssoppa!
I stort sett all mat lagas från grunden här, nån gång fuskar vi och äter färdigmat och då smakar det ju gott men att äta pizza och annan färdigmat stup i kvarten...nä, det är inget för oss!
Nu är det ju så att jag förstår att alla inte har den möjligheten som jag har att laga all mat från grunden men det är väl en av de få goda saker som min långa sjukskrivning fört med sig!
Vi har också försökt under de år vi levt tillsammans, vi är alltså en styvfamilj, att alltid äta åtminstone ett mål gemensamt under dagen och det blir oftast kvällsmålet. Det är skönt att få sitta ner och prata om dagen och om händelser som på nåt vis berört oss. En naturlig samlingspunkt för samtal och njutning! Inte sällan blir det en timme vid matbordet. Dock minskar ju antalet matgäster stadigt här i familjen då de äldsta börjat flytta hemifrån men vi håller kvar vid att försöka äta gemensamt varje kväll, såvida det inte är träning eller nåt annat som påverkar!
Jag hör från dotras kompisar att detta inte är vanligt i familjerna nuförtiden utan att man oftast tar sin mat och värmer i micron och äter när det passar var och en....är det underligt att man går förbi varann och inte har en aning om vad som händer de olika familjemedlemmarna?
Idag fastnade mina ögon på denna artikel i Aftonbladet om att barnen bestämmer vad som står på matbordet hemma i familjen!
Så är det inte vid vårt matbord! Inte så att inte barnen inte blir tillfrågade vad de önskar för det blir dom men oftast är det faktiskt jag som bestämmer, dels beroende på att det är jag som handlar men också för att det är jag som lagar maten! Jag har ett stort matlagningsintresse och det påstås också från säker källa att jag gör det bra!
Familjens barn är bra på att prova allt som ställs på matbordet, nån enstaka gång har de vägrat att äta men de har alltid smakat! Minns en gång väldigt tydligt när min äldste son vägrade att äta bearnaisesås men jag bad honom att smaka...och den gången gjorde jag honom en björntjänst för nu vid 21 års ålder älskar han det och kan äta hur mycket som helst och det är ju kanske inte helt nyttigt!
I vår familj äter vi mycket grönsaker och bönor och linser. Jag brukar göra en linssoppa som alla älskar, till och med den son som sagt att han vägrar att äta linser...men det var innan han provat mammas linssoppa!
I stort sett all mat lagas från grunden här, nån gång fuskar vi och äter färdigmat och då smakar det ju gott men att äta pizza och annan färdigmat stup i kvarten...nä, det är inget för oss!
Nu är det ju så att jag förstår att alla inte har den möjligheten som jag har att laga all mat från grunden men det är väl en av de få goda saker som min långa sjukskrivning fört med sig!
Vi har också försökt under de år vi levt tillsammans, vi är alltså en styvfamilj, att alltid äta åtminstone ett mål gemensamt under dagen och det blir oftast kvällsmålet. Det är skönt att få sitta ner och prata om dagen och om händelser som på nåt vis berört oss. En naturlig samlingspunkt för samtal och njutning! Inte sällan blir det en timme vid matbordet. Dock minskar ju antalet matgäster stadigt här i familjen då de äldsta börjat flytta hemifrån men vi håller kvar vid att försöka äta gemensamt varje kväll, såvida det inte är träning eller nåt annat som påverkar!
Jag hör från dotras kompisar att detta inte är vanligt i familjerna nuförtiden utan att man oftast tar sin mat och värmer i micron och äter när det passar var och en....är det underligt att man går förbi varann och inte har en aning om vad som händer de olika familjemedlemmarna?
Sista lördagen i augusti!
Igår var alla barnen hem och åt mat. Jag gjorde först en Norrlandsrulle som bestod av tunnbröd innehöll en röra av rökt älg, bacon, kantareller, creme fraiche och pepparrot....gott!
Sen gjorde jag salivadoftande kycklingfile med risotto! Jag gjorde riktig risotto med arborioris som kokades i buljong och vitt vin och som sedan rördes ihop med riven parmesan och hackade kryddor samt lite citroncest...smakade också jättebra! Kycklingfilén stekte jag bara lite lätt först och sedan lade jag på vackra salviablad och lindade in i lite lufttorkad skinka. Alla åt och var nöjda...påstod att det avr gott och det tror jag på för jag tyckte själv att det smakade jättebra!
Senare på kvällen kom några av äldste sonens kompisar hit och umgicks lite innan de gick vidare på krogen....mycket trevligt!!! Till och med dotra valde att vara hemma hela kvällen!
Vaknade i morse av att jag behövde pudra näsan och insåg snabbt varför...Kajsa Katt hade valt att lägga sig på min mage och sova....precis på blåsan! Så det var bara att lyfta undan henne, hon blir gärna som en tung klump när hon sover, och knata upp. Försökte sen somna om men icke så det var bara att knata upp vid halv åtta och läsa tidningen och dricka lite kaffe. Lyssnade som vanligt på radion, först Ring så spelar vi och sedan Melodikrysset, som för övrigt var väldigt enkelt idag...kan man få önska sig lite svårare nästa vecka kanske...nåt att bita i!!!!!
Efter det satte vi oss i bilen och åkte till svärmor. Vi var lite sugna på att komma ut i skogen och då valde vi att slå två flugor i en smäll!! Vi tog bilen upp till skogen efter att vi fått lite lunch hos svärmor, tog korgarna och med gott hopp om svamp letade vi oss in i skogen. Vi hittade massor av svamp men inga vi kände igen dvs Karl-Johan och kantarell!!! Däremot fanns det massor av lingon vilket jag ju läst i tidningen att det ska vara en bristvara i år i våra skogar?!
Vi letade dock oss tillbaka till bilen för det var ju svamp vi ville ha!!!! Körde ännu längre in i skogen och hittade ett bra ställe att parkera bilen på och sen ut igen! Rätt som det var när jag gick där så förändrades hela skogen...jag hade kommit fram till den del av skogen som eldhärjades mitt i sommaren! En skogsbrand är ju nåt mycket märklgit...det är ju förödande för den markägare som drabbas men också nåt gott för skogen och allt som lever i den! Nu menar jag inte att en hel skog bör brinna ner men det händer ju otroligt mycket i en skog som brunnit! Tänk om man kunde komma ihåg att fotografera skogen på samma ställe på samma datum varje år under många år framöver. Det vore himla intressant att få följa!
När jag visat detta för sambon så klev jag vidare i skogen och vad får jag se??????
Dessa och fler därtill har vi nu ätit till kvällsmat tillsammans med benfri kotlett och faktiskt färdigköpta potatisklyftor!!! Måste erkänna att det är ytterst sällan jag köper nåt färdiglagat eller ens halvfabrikat, tycker att det mesta sånt smakar lite illa!
Nå, en skön dag i skogen med ganska gott resultat i korgen och hjärnan lite utrensad det fick vi och nu är det dags att krypa ner i soffhörnet!
Sen gjorde jag salivadoftande kycklingfile med risotto! Jag gjorde riktig risotto med arborioris som kokades i buljong och vitt vin och som sedan rördes ihop med riven parmesan och hackade kryddor samt lite citroncest...smakade också jättebra! Kycklingfilén stekte jag bara lite lätt först och sedan lade jag på vackra salviablad och lindade in i lite lufttorkad skinka. Alla åt och var nöjda...påstod att det avr gott och det tror jag på för jag tyckte själv att det smakade jättebra!
Senare på kvällen kom några av äldste sonens kompisar hit och umgicks lite innan de gick vidare på krogen....mycket trevligt!!! Till och med dotra valde att vara hemma hela kvällen!
Vaknade i morse av att jag behövde pudra näsan och insåg snabbt varför...Kajsa Katt hade valt att lägga sig på min mage och sova....precis på blåsan! Så det var bara att lyfta undan henne, hon blir gärna som en tung klump när hon sover, och knata upp. Försökte sen somna om men icke så det var bara att knata upp vid halv åtta och läsa tidningen och dricka lite kaffe. Lyssnade som vanligt på radion, först Ring så spelar vi och sedan Melodikrysset, som för övrigt var väldigt enkelt idag...kan man få önska sig lite svårare nästa vecka kanske...nåt att bita i!!!!!
Efter det satte vi oss i bilen och åkte till svärmor. Vi var lite sugna på att komma ut i skogen och då valde vi att slå två flugor i en smäll!! Vi tog bilen upp till skogen efter att vi fått lite lunch hos svärmor, tog korgarna och med gott hopp om svamp letade vi oss in i skogen. Vi hittade massor av svamp men inga vi kände igen dvs Karl-Johan och kantarell!!! Däremot fanns det massor av lingon vilket jag ju läst i tidningen att det ska vara en bristvara i år i våra skogar?!
Vi letade dock oss tillbaka till bilen för det var ju svamp vi ville ha!!!! Körde ännu längre in i skogen och hittade ett bra ställe att parkera bilen på och sen ut igen! Rätt som det var när jag gick där så förändrades hela skogen...jag hade kommit fram till den del av skogen som eldhärjades mitt i sommaren! En skogsbrand är ju nåt mycket märklgit...det är ju förödande för den markägare som drabbas men också nåt gott för skogen och allt som lever i den! Nu menar jag inte att en hel skog bör brinna ner men det händer ju otroligt mycket i en skog som brunnit! Tänk om man kunde komma ihåg att fotografera skogen på samma ställe på samma datum varje år under många år framöver. Det vore himla intressant att få följa!
När jag visat detta för sambon så klev jag vidare i skogen och vad får jag se??????
Dessa och fler därtill har vi nu ätit till kvällsmat tillsammans med benfri kotlett och faktiskt färdigköpta potatisklyftor!!! Måste erkänna att det är ytterst sällan jag köper nåt färdiglagat eller ens halvfabrikat, tycker att det mesta sånt smakar lite illa!
Nå, en skön dag i skogen med ganska gott resultat i korgen och hjärnan lite utrensad det fick vi och nu är det dags att krypa ner i soffhörnet!
Lycklig efter sex...
...år som förlovad med mannen i mitt liv!
Vi träffades i april 2001 och hade ett turbulent första år, att vi älskade varandra fanns det aldrig några tvivel om men det fanns saker vi inte rådde på som ställde till det för oss emellanåt men under de dryga sju år vi levt tillsammans så har vi alltid stått stadigt på vårt isflak trots att det blåst rejält runt omkring oss.
Mannen var den typ av man som aldrig skulle binda sig, aldrig absolut aldrig skulle förlova sig eller gifta sig....men som den man han är så var han inte sämre än att han kunde ändra sig!
Under en semester då han befann sig i Bulgarien och jag i Västerås så bad han mig att gå ut på balkongen och titta på månen, samma måne som han satt och tittade på i Bulgarien och sedan frågade han om vi skulle förlova oss när han kom hem!! Med stor förvåning i stämman svarade jag...ja!
Så blev det och den 28 augusti 2002 så förlovade vi oss härhemma i vår bostad!
Nog andas det romantik på hög nivå???
2011 kommer vi att gifta oss....har min sambo bestämt! Dotra och jag är inte riktigt överens om året men han är bestämd...inget kan rucka på hans planer så vi får tåla oss! Dock kan jag nog säga att den klänning dotra ritade för fem år sen vill hon nog inte ha när hon fyllt arton....rosa satin och tyll!!!
Vi ska inte fira det idag men i morgon kommer alla barnen hem och vi ska äta gott tillsammans!
Lisa Bus!
Idag var det verkligen tänkt att jag skulle komma med ett långt och klurigt inlägg men jag har inte kunnat bestämma mig för nåt ämne trots att jag låg vaken mer än halva natten!
Däremot så tänkte jag att jag skulle dela med mig några bilder av den katt som bestämmer allt i vår familj, nja, kanske inte allt men en hel del och framför allt då hur dags vi ska åka hem på söndagarna från torpet!!
Nog är hon söt och charmig den lilla Lisa när hon ligger i soffhörnan och bara njuter. Hon har vissa talanger för detta med modellande för som Ni ser är hon otroligt bra på att posera! Hom gillar att bli kliad på magen och kan stå ut med det hur länge som helst, längre än Du orkar klia! Hon skulle aldrig som andra katter tröttna och hugga fast i Din arm....o nej, klia mera!
"Även utomhus kan matte få ta en bild, om det inte är söndag förstås för då kryper jag snabbt in under vinbärsbusken eller nåt annat lämpligt ställe och bara iakttar hur de ropar och letar efter mig....jag har ganska kul då!!! Ibland hittar dom och försöker fånga mig och då låter jag dom tro att de får tag på mig men precis när de greppar om mig skuttar jag iväg med högt buren svans och lipar åt dom!!!! "
Ja, så här tror jag faktiskt att vår lilla Lisa tänker.
Ja, det blev då dagens lilla blogg inte speciellt full av tänkvärdheter men en hel del ord trots allt! Dock är ju dagen inte slut ännu så man vet aldrig....det kan dyka upp nåt som jag måste sätta på pränt!
I min hjärna pågår just nu en fundering över hur min kommande platsansökan ska se ut; arbetslös postkassör, sjukskriven sen fem år med utmattningsdepression söker.......
Däremot så tänkte jag att jag skulle dela med mig några bilder av den katt som bestämmer allt i vår familj, nja, kanske inte allt men en hel del och framför allt då hur dags vi ska åka hem på söndagarna från torpet!!
Nog är hon söt och charmig den lilla Lisa när hon ligger i soffhörnan och bara njuter. Hon har vissa talanger för detta med modellande för som Ni ser är hon otroligt bra på att posera! Hom gillar att bli kliad på magen och kan stå ut med det hur länge som helst, längre än Du orkar klia! Hon skulle aldrig som andra katter tröttna och hugga fast i Din arm....o nej, klia mera!
"Även utomhus kan matte få ta en bild, om det inte är söndag förstås för då kryper jag snabbt in under vinbärsbusken eller nåt annat lämpligt ställe och bara iakttar hur de ropar och letar efter mig....jag har ganska kul då!!! Ibland hittar dom och försöker fånga mig och då låter jag dom tro att de får tag på mig men precis när de greppar om mig skuttar jag iväg med högt buren svans och lipar åt dom!!!! "
Ja, så här tror jag faktiskt att vår lilla Lisa tänker.
Ja, det blev då dagens lilla blogg inte speciellt full av tänkvärdheter men en hel del ord trots allt! Dock är ju dagen inte slut ännu så man vet aldrig....det kan dyka upp nåt som jag måste sätta på pränt!
I min hjärna pågår just nu en fundering över hur min kommande platsansökan ska se ut; arbetslös postkassör, sjukskriven sen fem år med utmattningsdepression söker.......
Bildrapport!
Naturligtvis var ju kameran med under helgen, vissa bilder blev bättre än andra. Trots att kameran nu funnits i min ägo i dryga året så är vi inte alltid överens, kanske skulle jag behöva ta fram bruksanvisningen och läsa den igen?!
Det blev lite bilder på svampar vi stötte på längs vår promenad...
Passade också på att använda självutlösaren på kameran, det är ju ytterst sällan jag hamnar på foto själv...
Ikväll ska jag tillreda de Karl-Johan vi hittade. Faktiskt är det premiär för mig för jag har tidigare inte varit helt säker på den sorten och när vi hittat så har de varit maskätna....nu fick vi ett helt gäng som ligger i köket och bara väntar på att bli pastasås!
Skördetider var det inte bara för oss utan även för bonden och detta år hade vi sagolik tur....det blåste från rätt håll så vi kunde vara ute i trädgården trots denna monstermaskin!
Det blev lite bilder på svampar vi stötte på längs vår promenad...
Passade också på att använda självutlösaren på kameran, det är ju ytterst sällan jag hamnar på foto själv...
Ikväll ska jag tillreda de Karl-Johan vi hittade. Faktiskt är det premiär för mig för jag har tidigare inte varit helt säker på den sorten och när vi hittat så har de varit maskätna....nu fick vi ett helt gäng som ligger i köket och bara väntar på att bli pastasås!
Skördetider var det inte bara för oss utan även för bonden och detta år hade vi sagolik tur....det blåste från rätt håll så vi kunde vara ute i trädgården trots denna monstermaskin!
