kajsalisa

Det var ingen kul match att titta på men resultatet var desto roligare.....Sverige vann över Finland i hockey i morse!!!

Men är det nåt jag reagerar på och det riktigt starkt så är det att man serverar alkohol i arenan. Jo, jag vet att man gör det här i Sverige också men det gör inte saken bättre. Alkohol och idrott hör inte ihop!!!

Att man väljer att gå till en pub och ser på ett evenemang på storbildteve tillsammans med likasinnade må vara en sak men att stå på läktaren med ölglas i handen...näe, det ser illa ut!

Jag har dessutom lagt märke till under åren att det är synnerligen vanligt att olika ölmärken sponsrar idrottssändningar på teve. Om det vore lite stake i idrottsvärlden så borde det förbjudas!!!

Idrottstjärnor är många ungas förebilder och alkohol är ingen förebild!!!!

...jo, det skulle nog kunna passa som rubrik på dagens blogg men var inte oroliga det ska inte bli en religiös blogg!

Idag ska jag äta lunch med Bästa Vännen och en Bra Vän sen långt tillbaka i tiden. Vi tre umgicks ganska mycket i början på 80-talet då vi alla tre var tillsammans med varsin kille i ett killgäng. Usch, så knäppt det där låter men så var det!! Killarna hade varit kompisar sedan barnsben och tjejerna hade väl kommit och gått litegrann men vi tre var väl de som hängde med längst eller åtminstone trivdes bäst tillsammans!

Bra Vän och jag var lite yngre än de andra så vi fick ofta sitta hemma och se på teve när de andra mer vuxna gick ut på krogen dessutom hade vi båda såna jobb som inte var 7 - 4 på vardagar. Jag jobbade ju på Posten (om Ni nu minns den inrättningen) och det innebar att man jobbade lördagar bland annat, Bra Vän jobbade inom vården med allt vad det innebar.
En nyårsafton åkte hela gänget glatt iväg till en hyrd stuga i Sälen medan jag tog tåget till Västerås (jag bodde och jobbade i Sth på den tiden) och Bra Vän och jag fick roa oss hemma med god mat och dryck...och teven!

På den tiden fanns inte mobilen i var mans ägo så nån puss och kram och gott nytt år från våra älskade kunde vi ju bara drömma om. Minns att vi gjorde ett tappert försök att komma in på en dansrestaurang här i stan, Casablanca, men...vi blev stoppade i dörren med orden "Ni är för unga!"

Det tog slut mellan Bra Vän och hennes kille men kontakten kvarstod och så småningom träffade hon en ny vän, det tog slut mellan mig och min kille och efter det så blev kontakten mer och mer tillfällig. Sånt som händer!

Bästa Vännen och jag har ju som Ni vet hållit kontakten under alla år men antagligen för att vi hade ännu mera gemensamt och för att vi fick våra barn ganska samtidigt. Livets vägar är dessutom många och krokiga.

Idag ska vi då äta lunch tillsammans, något vi försökt få till under lång tid men inte lyckats. Det är märkligt men trots att Västerås inte är nån stor stad så är det sällan man springer på varandra, man utvecklas åt olika håll, skaffar olika umgänge och olika intressen och stöter därför inte automatiskt ihop. Vi bor dessutom inte geografiskt nära varann.

Nästa spännande möte kommer på måndag, då ska jag bjuda ytterligare en Vän på lunch härhemma. Vi insåg nämligen när vi hittade varandra på Facebook för ett par veckor sen att vi har så mycket att prata om som inte lämpar sig för offentliga platser så vi bestämde att ses på hemmaplan.

Den här vännen var ett stort stöd för mig under en av mina jobbigaste perioder i mitt liv. Vi jobbade på samma ställe och såg ofta till att få gemensamma luncher och fikaraster. Hon lät mig prata om det som var jobbigt och hur hon orkade förstår jag inte riktigt så här i efterhand men det gjorde hon. Hon och jag umgicks en del med barnen när vi var lediga och när våra barn drabbades av vattkoppor samtidigt så passade vi på. Äldste sonen lärde sig bland annat att cykla hemma på hennes gata när de var sjuka!!!

Visst är det väl härligt att ha flera spännande möten inbokade?!

Igår skrev jag om våra unga och hur vi bör behandla dem och dagens reflektion går i samma anda men nu handlar det om skolan. Det finns mycket man kan säga om skolan inser jag när vi nu försöker hjälpa Dotra att få ordning på sin tillvaro i skolan. Det bör dock tilläggas att det inte går dåligt för henne men det är en stor omställning att börja gymnasiet och här kommer min första kritik.

Varför förbereds inte eleverna bättre inför gymnasiestarten? För vår tjej har det varit en stor omställning att helt plötsligt ta ett stort eget ansvar, att själv lägga upp sina studier. Att ha riktigt stora läxor och ständigt nya prov. Det tycker inte jag är fel men det är fel att inte högstadiet förberett dem. I andra delar av livet så ska allting bli allvar fort, jag tänker på olika sporter där man inte får leka av sig utan det ska tänkas elitistiskt tidigt. Hockeyungdomarna tränar tre-fyra gånger redan vid tio års ålder och gymnasterna ska vi bara inte prata om…då är det inte tal om att barn ska vara barn. Men när vi kommer till skolan som ändå ska förbereda barnen på livets allvar så kan man få ”leka” ända upp på högstadienivå!
På högstadiet kan man få komma en kvart för sent och läraren bara suckar, man kan skylla på allt möjligt och omöjligt att läxorna inte är gjorda det liksom bara flyter förbi.
Jo, jag är medveten om att jag som förälder har ett ansvar att lära barnen hur man uppför sig men jag måste ha stöd från skolan. Spelar ingen roll om jag ”predikar” hur viktigt det är att komma i tid om inte skolan ser till att det blir konsekvenser om man kommer för tid, min roll som förälder undermineras.

Just nu pluggar vi mycket matematik och senast igår satt vi i tre timmar eftersom det är ett prov på torsdag. Av olika anledningar som inte är intressanta i sammanhanget så kände jag lite hopplöshet inför detta, jag förstod inte hur vi skulle kunna få ihop ett helt kapitel på bara en kväll för Dotra var mycket tydlig i att hon begrep inte ett jota av detta. Vi bet ihop och satte igång. Ekvationer och formler – jag måste i det här berätta att just matte inte är min starka sida men eftersom jag läste in matte A och B för ett tiotal år sen så sitter något i bakhuvudet och läroboken är ett bra hjälpmedel.
Medan vi sitter där så inser jag att hon förstår och att hon till och med är riktigt bra på matte men har av någon anledning fått för sig att hon inte kan!!!
Hon löser de flesta talen med en iver som är sällan skådad och med en kunskap som vare sig hon eller jag visste att hon ägde…toppen!!!!

Nu kommer min nästa kritik…hur fungerar egentligen betygssystemet? Är det enbart upplagt för att lärarna ska ha lätt att sätta betyg????
Kanske är det tänkt som en utmaning att kunna plugga för olika betyg genom att ha olika nivåer men åtminstone för Dotra ger det precis motsatt effekt. Ett exempel dök upp igår när vi höll på med matten. Observera att siffrorna är fiktiva!

För att få G ska Du ha åtta rätt på A-uppgifterna.
För att få VG ska Du ha åtta rätt på B-uppgifterna.
För att få MVG ska Du ha åtta rätt på C-uppgifterna.

Dotra hade vid första provet fem rätt på A-uppgifterna och åtta rätt på B-uppgifterna men fick då veta att eftersom hon inte klarat A-nivån så kunde hon inte få mer än G. Detta uppmuntrar inte till att försöka på en högre nivå!
Dotra har en förmåga att göra enkla tal svåra medan de svårare talen är enkla för henne och jag tycker då att det borde uppmuntras och det skulle definitivt ge henne ett bättre självförtroende i matematik!

Men det är klart det är lätt för läraren att bocka av i en lista…har inte klarat A…alltså kan det inte bli nåt annat än G trots att en elev kan ha klarat både B och C-uppgifter med glans! Detta gäller även i andra ämnen men blir väldigt tydligt just i matematik!

Naturligtvis vet jag att det inte är lärarna själva som hittat på detta system men det vore intressant att höra vad lärarna tycker…vad tycker Ni andra?

Att jag älskar ungdomar är nog ingen nyhet för nån av Er som läser min blogg någorlunda regelbundet. Att ta sig tid att lyssna på ungdomar berikar livet enligt min mening och det lär mig så mycket.

Jag fick igår höra att en av sönernas kompisar hade sagt att ”Ia har stenkoll på allt som händer och det vete f-n hur hon bär sig åt!”
Jag lyssnar och iakttar och frågar…det räcker långt! Dessutom har jag min egen ungdom i färskt minne om än det är många år sen jag var där…men mitt minne är gott!

Jag var själv ingen direkt rebell men jag kände rebeller och min bästa väns föräldrar var fosterhemsfamilj och därmed kom jag i direkt kontakt med ungdomar som inte hade det lika förspänt som jag själv hade. Redan då blödde mitt hjärta för dessa ungdomar. I mitten på 90-talet jobbade jag som behandlingsassistent på ett ungdomshem och jag stortrivdes…med ungdomarna men inte med institutionssystemet, det är inte meningen att ungdomar med mindre problem ska komma därifrån med större problem. Jag tror inte på tanken att låsa in ungdomar, åtminstone inte utan adekvat behandling.

I vår familj pratar vi mycket, vi samtalar ofta och länge vid matbordet som är en central plats om än den centrala platsen ibland är vid vardagsrumsbordet. Som vuxen kan man inte bara säga vad som är fel och vad som är rätt för ibland har vi vuxna fel. Det som var fel när vi var unga kanske inte är fel idag. Samhället förändras och det måste vi också göra och genom att samtala så lär man sig hela tiden nya saker. Vi vuxna måste tala om varför vi säger nej inte bara säga nej! Vi måste förklara och låta de unga berätta hur de ser på saken och vi måste våga ändra våra beslut precis som de unga också måste vara lyhörda för vad vi säger men det är vi vuxna som måste gå före och visa vägen.

Jag har några förebilder och jag tänker inte nämna alla men givetvis var mina grannar från barndomen stora förebilder men också min morfar. Jag bodde några år i tonåren hemma hos min morfar och jag visste alltid att jag kunde komma hem med mina kompisar dit och mina kompisar gillade min morfar. Han tog sig tid med oss, han deltog ofta i samtalen men drog sig lika ofta undan…det är en balanskonst i sig men min morfar behärskade den till fullo. Man kan då tänka att det berodde på att jag var barnbarn och att det är lättare att vara morfar än pappa men både moster och min mamma har berättat att han var likadan när de var unga.

Jag inbillar mig att många unga idag inte har nån vuxen att prata med, att många vuxna är så upptagna med att förverkliga sig själva att de inte hinner lyssna på sina unga. Jag gissar att det är alla krav från samhället som ställt till det, pengar är så viktiga. Pengar är viktiga, vi måste ha tak över huvudet och vi måste ha mat på bordet inget snack om det. Men måste vi ha dessa lyxiga bostäder som kostar multum att köpa, måste vi ha alla lyxartiklar som fyller våra skåp? Måste vi leva upp till devisen…den som har mest prylar när han dör vinner?

Jag säger inte att jag är perfekt för det är jag långt ifrån men jag granskar mig själv dagligen för att vara en så bra vuxen som möjligt. Och med risk för att låta dryg så tror jag att jag gör ganska bra ifrån mig då familjens unga ofta kommer med förtroenden men ingen är så bra att de inte kan bli bättre!

Behandla Era barn med den respekt Ni önskar att de visar Er!