Bipolära störningar!

Jag har lovat att berätta om hur min situation ser ut och vad som händer hos mig just nu. Egentligen är det lite emot mina principer att lämna ut så mycket om mig själv i en blogg då jag vet att vem som helst kan läsa detta och detta blir personligt men jag tror att detta kan ha ett syfte och kanske kan det inspirera någon mer att våga stå på sig och våga lita på sig själv!

2003 gick jag in i den berömda väggen totalt. Hela mitt liv slutade att fungera och ingenting var roligt!Man kan då tycka att såna perioder kommer man in i men för mig försvann livslusten..ingenting var roligt. Jag orkade inte göra nånting, kroppen lydde inte!

Saker som tillfört mitt liv glädje tidigare lockade inte längre. Jag satt i soffan och tittade och väntade på att få gå och lägga mig igen. Eftersom jag är en otrolig kontrollperson tillät jag mig aldrig att ligga kvar i sängen på morgonen för nånstans så kändes det som att då hade jag förlorat helt.

Jag gick upp på morgonen, såg till att ungarna kom iväg till sina skolor de dagar de var här, de andra dagarna såg jag till att jag duschade och klädde på mig sen gick jag till soffan! Jag försökte sköta markservicen för familjen för jag var ju...hemma.

Jag läste inte, jag tittade inte på favoritsåpan, jag kontaktade inte mina vänner, jag gick inte ut om jag inte måste...jag slutade att leva nånstans...bortsett från det jag måste...

Min sambo följde med mig till doktorn som redan under flera år sjukskrivit mig med jämna mellanrum för andra åkommor som jag idag förstår hängde ihop....det var varningstecken som vare sig hon eller jag kunde tyda. Bland annat hade jag haft långvarig feber som inte kunde härledas till nån direkt infektion. Då i november 2003 började hon ställa frågor både till mig och min sambo som jag inte då förstod..men vad hon gjorde var att kolla kriterierna för depression. Jag uppfyllde sju av nio....jag har till exempel aldrig varit självmordsbenägen...jag älskar livet!!

Jag fick medicin som hjälpte mig att få en del av livet tillbaka men kraften var slut. Så fort jag var lite laddad så förbrukade jag energin jag fått och lite till. Medicinen gav mig 30 kilos övervikt och jag lovar att det gjorde mig inte mindre deprimerad, framförallt som jag redan tidigare hade ett komplicerat förhållande till mat.

Vi kom överens om att jag skulle sluta med medicinen för att se om det fungerade. Depressionen hade lugnat sig men livet runt om mig var intensivt. Jag hade inte mycket tid över till mig själv av olika anledningar som jag inte tänker gå in på då det är ytterst privat. En av anledningarna var en brytning med min ursprungsfamilj...men livet snurrade på som den värsta virvelvind och jag vare sig kunde eller ville säga nej!

Då....slutar min doktor som jag haft under alla år. Hon kunde mig utan och innan efter åren som whiplashskadad och min största livhank försvann.

Nu började karusellen med stafettläkare. I allt detta blir jag uppsagd från min projektanställning, vilket i sig inte var nåt fel men knappast positivt för då kände jag mig ännu mer värdelös, jag får dessutom veta att min mamma är sjuk i en dödlig sjukdom Myelofibros. Om sjukdomen och om hur det var kan Ni läsa om Ni går in på den
kategorin. Det är ju också upphovet till att jag startade den här bloggen.

Det var tufft då vi av olika anledningar inte haft nån kontakt under lång tid och de hade flyttat 45 mil bort. Vi hittade en ny plattform att stå på och det var en stor glädje för mig. Ni som hängt med ett tag minns att mamma fick mycket längre tid att leva än det var förutspått och att hon till och med hann fira en midsommar med oss ute i torpet!

Sista november 2005 påbörjade jag en arbetsträning på en restaurang, perfekt ställe att vara på när man är stresskänslig! Julbord....ja, behöver jag säga mer? Hur som så blev jag lovad utbildning efter en månads praktik, när en månad hade gått så skulle jag ha 2 månaders praktik och när jag gjort det skulle jag ha 3 månader...där orkade jag inte längre. Då var vi framme i mitten på mars, jag hade dessutom fått besked att mamma var sämre och låg inlagd. AF, Fk och jag avslutade påbörjad rehabilitering

Mamma dog den 29:e mars, jag hann ner.

Jag kom till en ny läkare och här startar den riktiga kampen! Han hade varit i Sverige i fem månader och kunde just ingen svenska heller ingen engelska men däremot lite tyska och jag hade ju läst fem år tyska så vi hankade oss fram. Han ställde märkliga frågor som jag inte förstod art de skulle leda. Men en fråga var...Kan Du inte jobba...eller vill Du inte jobba? Den sitter hårt i huvudet på mig då jobb är det jag älskar! Att jobba är ett mått på hur bra man är som människa skulle man kunna säga om man vill raljera i ämnet. Jag börjar gråta då jag känner mig ytterst kränkt! Han börjar tala om för mig att jag måste medicinera om jag verkligen anser mig sjuk...vilket jag vägrar! Jag ville ha behandling inte bedövning! Försökte förklara att man måste ta reda på vad som gör ont...man kan inte gå till tandläkaren varje dag för att få en bedövning...man måste ta reda på var det onda kommer ifrån. Nå, han ger mig fortsatt sjukskrivning då det sker efter önskemål från FK.

Det sammankallas till avstämningsmöte med Fk, AF, mig och doktorn. Då förklarar han för handläggarna att jag har bipolära störningar men att det finns bra kliniker i Österrike som han kan rekommendera! Detta är sant!
Vi alla sitter som fågelholkar och funderar på vad han menar, jag framförallt då  jag inte förstår vad det är för diagnos jag fått! Fk förklarar för mig att det är manodepressivitet varpå jag frågar vad han grundar det på? Jo, för Du har så nära mellan skratt och gråt och han hade förstått det redan efter femton minuter i mitt sällskap!

Efter mötet vill Fk och AF att vi ses lite kort utanför och de är upprörda över hans sätt och att de känner inte igen det han beskriver om mig....men hos mig har detta slagit rot!

Tiden går jag får ytterligare en ny läkare som är jättetrevlig första gången vi ses, hon förstår vad jag säger och vad det är jag säger. Jag får en lång sjukskrivning för att komma till ro. Jag går ner en massa i vikt och börjar att komma i fysiskt form men får besvär med lederna och söker doktorn.

I november tar jag kontakt med Fk och vill ha till ett möte då jag känner att jag vill igång med nåt och fk lovar att greja detta. I slutet på månaden får jag ett samtal då jag sitter på tåget till småland och pappa att doktorn anser att jag ska börja jobba heltid den 1/1 -07 för jag hade minsann sett så pigg ut sist hon träffat mig så det fanns ingen anledning att jag skulle vara fortsatt sjukskriven! Nå, efter mycket om och men blir mötet av och det blir ett möte där både jag och Fk nästan börjar titta efter den dolda kameran! Jag gråter av förtvivlan och Fk nästan skriker av ilska för läkaren beter sig mycket illa!

Hon beskyller mig för både det ena och andra och menar stenhårt att hon tänker inte medverka till att jag ska få starta i lugn och ro med rehabilitering utan hon anser att jag är arbetsskygg och ska bara ut och jobba. Fk frågar om hon läst min journal och här kommer det då fram att hon diskuterat mig med min föregående läkare som föreslog en klinik i Österrike!
Hon säger också att jag inte är samarbetsvillig och bara bråkar med mina läkare samt att jag vägrar medicinsk rehabilitering Med det menar hon att jag vägrar att stoppa i mig medicin. Fk läxar upp henne genom att tydligt tala om vad medicinsk rehabilitering också kan innebära. Ja..här ska jag inte bli mer långrandig...detta möte går till historien och jag vet att Fk minns det än idag!

Jag får dock förlängning mot att ja lovar att komma igång med rehabilitering varpå FK och jag bara tittar på varann eftersom det var det som var syftet  med mötet!

I februari påbörjar jag rehabilitering som under hösten med början i oktober leder till att jag får en arbetsträningsplats med halvt löfte om anställning. Problemet är att det är på ett bageri med endast ägaren som arbetare. Jag gör mig genast "oumbärlig" då jag älskar att jobb med matvaror och att ha med kunder att göra. Hela affärsidén tilltalar mig oerhört så jag vänder ut och in på mig själv för jag älskar detta och jag behövs verkligen! I november kommer febern och så är karusellen igång igen. Detta blir naturligtvis ohållbart för bagaren och jag känner att jag kan inte ta en anställning som jag inte klarar av...det är inte rätt eller juste mot någon för sanningen är den att jag gått i väggen igen!
Dagarna före jul får jag hoppa av!

I januari har vi åter möte med Fk, AF och mig och jag får beskedet av Fk att nu måste jag medicinera annars...hotet hänger onekligen i luften! Jag har inget val och när läkaren, nu ytterligare en annan, vill ge mig medicin så tackar jag ja.

Jag börjar medicinera och mår genast sämre. Jag har under hela den här tiden haft min kurator som stöd, tack och lov för honom, och han och jag kommer överens om att trots allt försöka fortsätta med medicinen. Den sista april blir jag dock uppläxad av mina vänner att de vill inte ha mer med mig att göra om jag fortsatte medicinera....jag var urtrist, sur och allmänt otrevlig. Jag mådde skit  och för första gången under dessa år så började jag fundera på livet....om detta var livet så kunde jag vara utan!

Jag slutade medicinera...fick en remiss till EPM - Enheten för psykosomatisk medicin. Där har jag äntligen blivit sedd. Jag får nu adekvat hjälp. Jag får min bildterapi som fungerar!

Idag fick jag träffa en psykiater som en gång för alla suddade ut alla tankar på detta med bipolära störningar! Finns inte en chans att Du har det sa han! Däremot är denna ångest och utmattning så djup hos mig så jag måste få chansen att få god tid på mig att läka nu! Jag är inte arbetsskygg utan högpresterande vilket är en direkt motsats!

Trots att jag egentligen har vetat allt detta tidigare så känner jag mig idag så lättad!

För att ingen nu ska missförstå mig, de påstår på bildterapin att jag alltid måste ursäkta mig för allt och de har kanske rätt, så måste jag ändå säga att jag har inga fördomar när det gäller manodepressivitet men anser att man kan inte bara ställa en diagnos och sedan inte göra nåt åt det! Denna doktor har satt djupa spår i mig och jag vill påstå att han med flera har förstört mycket för mig och mitt tillfrisknande!

Jag tackar gudarna för min kurator som såg till att jag hamnade på EPM men undrar ändå varför ingen under alla år funderat över att remitterat mig dit tidigare?

Ja, nu har jag lämnat ut en stor del av hur det ser ut hos mig nu! Jag gör det för att säga...stå på Er...lita på Ert inre...var kritiska mot ordinationer...sök själva!

Problemet är bara att för att orka vara sjuk måste man vara frisk!! En annan sak som också hjälper till är att ha en förstående och stöttande familj....och det är jag lyckligt lottad att ha!

Kommentarer
Postat av: Majsan

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk..

Postat av: ingmarie

ja snön minskar så sakteliga

2009-03-26 @ 17:08:12
Postat av: Linnea

Så starkt av dig att skriva om det, tror många kan ha hjälp av det.



KRAM

2009-03-26 @ 17:15:41
URL: http://www.metrobloggen.se/aennil
Postat av: Unika

Tack för att du berättar. Jag gick också in i väggen 2003 och har trillat dit ett par gånger till, dock inte så hårt som du. Men det är ändå först senaste året jag mått bra igen. Så du måste låta det ta tid. Lyssna noga på din kropp och tillåt dej att vila/sova när du är trött!

STOR KRAM!

2009-03-27 @ 08:43:36
URL: http://mammajag.blogspot.com
Postat av: Micke

Tänk vad vissa kan förstöra ja.. Men låter som du hamnat helt rätt nu och man får ju hoppas att inte FK kommer med några dumheter.



Stor kram!

2009-03-28 @ 09:46:04
URL: http://kludd.se/
Postat av: Gunsan

Hejsan Ia. Ja du, Jag känner igen en hel del i detta du skriver.Som sagt för att vara sjuk måste man vara frisk. Har varit många valser för mig med sedan 2003. Man undrar när man får landa. Känns som man slängs hit och dit. Rena försökskaninen. Men du,,var tacksam för att du hade försäkringskassan på din sida,,för mig var det tvärtom. Förbannad var jag,,Hur kunde dem som inte träffat mig sitta och dömma. Idag är jag inte sjukskriven längre fast jag borde varit detta. men,,jag har gett upp,,orkar ej . det får gå som det går.Hoppas själv att jag kommer på fötterna igen. Vi får väl se nu med denna nystart jag börjat med nu. Men,,som sagt,,handlar bara om att börja om hela tiden känns det som,,kommer ingen vart.

2009-03-30 @ 13:02:27
URL: http://gun62.bloggspace.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback