Nu är det klart!
På tisdag inleder jag och resten av familjen en ny tid i mitt våra liv!
Jag kommer att börja arbetsträna på Hermods i Västerås med SFI!
Jag kommer att jobba fyra timmar varannan dag tills det känns bra att utöka den tiden till mera, mitt mål är att i första hand komma så långt att jag utan problem klarar 50%. Att jag kommer att trivas råder det inga tvivel om då det verkar vara ett underbart klimat bland personalen...jag kände mig hemma på en gång på nåt underligt vis!
Jag kommer att vara assistent åt den som idag håller i Svenska För Invandrare steg B och förmodligen kommer jag att ha riktigt stor glädje av min IT-pedagogutbildning och det känns ju lite häftigt!
Just nu känns det som att jag kan vara nära mitt drömjobb, för att jobba med invandrare är nåt jag drömt om!!
Så...nu vet Ni...nu ska jag njuta av mina sista lediga dagar!
Ryktesspridning
Detta tror jag att de flesta håller med mig om men däremot verkar det finns vissa människor som hittar nån form av drivkraft i detta men jag brukar trösta mig med att de har ett tråkigt liv själva eller åtminstone är väldigt trötta på sig själva!
Men det var inte riktigt det jag ville belysa idag jo, ryktesspridning ska det handla om och ett ganska otäckt sådant!
De flesta är ju registrerade på Facebook nuförtiden och som Ni vet så har jag vid ett flertal tillfällen hyllat Facebook eftersom jag återknutit flera vänskapsband genom FB. Däremot så är det faktiskt så att vi har ett ansvar vi som är "reggade" där...vi måste tänka själva!
Igår cirkulerade ett meddelande på loggarna om en jeep med män med utländsk härkomst och snaggat hår som försökte locka med sig småflickor. Ibland var dom i Linköping, ibland Borlänge även i Köping var dom...meddelandet var påhittat och förändrades med vägen...precis som skvaller! Det här var bara ett i mängden!
Jag kopierar aldrig dessa meddelanden och skickar vidare såvida jag inte vet att det finns en sanning i det. I och med att jag skickar vidare detta meddelande ( utan att veta att det är korrekt) så deltar jag i smutskastningen och kanske till och med medverkar till att en oskyldig blir illa drabbad!
Klimatet i vårt land har hårdnat och blivit kyligt! I detta meddelande så ger man ytterligare glöd åt invandrarfientligheten och bara det får mig att dra öronen åt mig! Tänk Er själva om Ni är av utländsk härkomst och har en jeep och faktiskt har rakat huvudet men är totalt oskyldiga (vilket de flesta faktiskt är) och sen blir förföljd av människor som läst att Ni försökt locka in barn i bilen?
Om Facebook användes på rätt sätt i dessa sammanhang vore det ju ett utmärkt medie att få ut varningar eller rop om hjälp. Jag tänker på den pojke från Gotland som under askmolnet blev fast ensam i England men som tack vare Facebook fick hjälp att ta sig hem...det är bra och där kopierade jag vidare då jag visste att det var på riktigt!
Jag vill alltså uppmana Er att kolla sanningshalten innan Ni kopierar och skickar vidare så vi faktiskt kan ha glädje och nytta av Facebook och få hjälp den dag det faktiskt behövs!!
Jag undrar om jag uttryckte mig klumpigt!!
Förnedringen och skammen är min...att jag sitter där med min äppelpaj och pöser medan de sliter...jag borde ta tag i mina problem...
Så...nu kan väl ingen missförstå!!
Förnedringsteve för mig är när man gör bort människor med flit, när man klipper och klistrar så att människor säger och gör nåt annat än de verkligen gjorde. Nu tror jag mig märka att den typen av teve alltmer försvinner men visst existerar fortfarande dessa program...men i vår teve får de inte nån uppmärksamhet!
Några av dessa program kan jag tycka är; Ensam mamma söker, Bonde söker fru, Ullared m.fl. där man på nåt vis försöker förlöjliga människor och som jag sa...de programmen visas inte på vår teve! Biggest looser däremot tror jag kan ge människor som både mig och andra överviktiga en viss tro på sig själv...att våga!!
Förnedringsteve...
Igår kväll började teve-hösten i min värld, först var det Vem vet mest ett teve-program jag gillar för jag får visa Blivande hur klok jag är ;) och jag får också möjligheten att skaffa mig ny kunskap, nåt som är viktigt för mig. Jag vill veta att när jag somnar på kvällen har jag lärt mig nåt nytt, det är därför jag alltid slår upp saker jag inte kan när jag löser korsord. Dock tycker jag att Rickard Olsson blir alltmer plump i sin framtoning, igår var det en äldre herre som visste att stolpar och luftmaskor (el dyl) hade med virkning och göra och då viftade Olsson med handen på ett feminint sätt och sa "men Villy då"! Synnerligen fånigt är det konstigt att fördomarna fortlever?
Sen var det dags för Halv åtta hemma hos mig, ett trevligt program som ger mig inspiration till middagar med vänner. Även här kan jag ibland tycka att Helge Skoog kan bli lite fånigt men det kan ju också bero på att jag inte har nån humor :question:
Sen till den stora förnedringen......Biggest looser!!!!
Tänk att vara så stor och ställa upp så som dom gör framför kameran och hela svenska folket....hur kan dom, hur törs dom? Det är väl förnedringsteve på hög nivå ;) ...åtminstone hos mig för jag kände att det fanns en förnedring (för mig) där jag satt i tevesoffan med mina tjugo kilos övervikt och äppelpajen i handen med nyvispad grädde därtill!!!!
Heder åt alla dessa mycket modiga människor, Ni inspirerar mig!!!!!
Inget i hela världen skulle kunna få mig att ställa upp i teve eftersom jag är ett kontrollfreak och i samma stund som jag bestämmer mig för att delta i en doku-såpa så måste jag släppa kontrollen. Det är helt och hållet upp till produktionsbolaget hur dom vill framställa mig och det fixar inte jag! Jag vill inte att någon ska tro att jag är nåt jag inte är. Det finns dock ett undantag och det är just den här typen av program för här kan jag bli en vinnare för resten av mitt liv. Jag har nåt att vinna för min egen del och det i hälsovinst....men det kommer aldrig att hända!!
Men återigen.....Ni som gör detta ger mig inspiration och det tackar jag för!!!!!
Mina matvanor...
Visst minns Ni att jag har två söner ;)
Ho ho...ho ho...
I lördags åkte vi sent omsider ut till torpet och började vinterrusta, bar in alla utemöbler utom en grupp vilket inte alls är lika roligt som att bära ut det på våren!! Ungsonen kom förbi och hämtade en kylskåp han lånat ut till oss i samband med festen i början på augusti. Sen tog vi svampkorgen och gick ut en sväng för vi var faktiskt tvungna att ha nåt till fläskfilén som jag tinat.
Jag kan här med dementera att det skulle råda svampbrist i Västmanland...det finns svamp, mycket svamp! Bilden nedan är visserligen från förra året men korgen är densamma och innehållet ungeför lika mycket i vikt. Kantarellerna vi hittade den här helgen var liten men naggande god!
Igår kväll när vi återvänt till staden blev jag sittande återigen att titta i de fotoalbum jag fick med mig hem från Alvesta i fredags och såg då att korgen på bilden ovan fanns med på foton från 1958 då min mammas familj var ute på picknick. Känns lite häftigt att korgen vi försöker fylla med svamp var med redan för 52 år sen!!!
Vad händer den här veckan?? Jo, på onsdag har jag nåt speciellt för mig...jag ska på intervju! Vad får jag nog berätta mer om när jag varit då jag inte är helt på det klara själv vad det kan bli...spännande är det i alla fall!!!
Annars blir det nog en hel del tid vid datorn och Word..det finns mycket som behöver skrivas ner och därmed sorteras.
Ops....
4:e september
Mitt huvud känns fullt men tomt...konstigt!
Vi åkte via Linköping och Moster i torsdags för att kliva upp tidigt igår morse och sedan åka vidare till Alvesta och Skogskyrkan där begravningen av pappa skulle vara. Vi valde ju att ligga lågt med den då vi ville ha den i avskildhet, i min värld är det så nära inpå mammas begravning och sorgen är stor i mitt hjärta. Men både mamma och pappa var sjuka på ett sätt som aldrig skulle kunna botas och då vore det egoistiskt att missunna dom att få vandra vidare.
Jag tänker, ler och gråter små glädjetårar som också innehåller sorg när jag bläddrar i fotoalbumen jag fick med mig hem igår. Jag ser fotona av deras bröllop där pappa verkar vara smålurig på alla foton, men jag vet att han inte var det men blixten ställde till det. Mormor och morfar flankerar brudparet vid middagen och jag hoppas de nu alla är på samma ställe och ställer till med ett riktigt kalas tillsammans med resten av släkten som finns i närheten!!
Själv ska jag idag klippa gräs i torpet och kanske hinna med en promenad i skogen för att göra det som mamma och pappa älskade och som de lärde mig att älska....plocka svamp! När jag lyssnade på Ring så spelar vi idag så var det en herre söderöver som berättade att han plockat massor av lingon och ett nytt minne poppade upp. En höst i slutet av 80-talet så var både pappa och jag sjukskrivna och åkte ofta ut i skogen för att hålla oss i gång och för att vi njöt av det, den hösten plockade vi flera hundra liter lingon. Jag vet att pappa skickade kartongvis med lingon till släkten på Gotland! Ytterligare ett minne jag vårdar ömt!!
Vänskapsförnyelse?
En av anledningarna till att jag funderat en del på detta är ju vad facebook gör för vänskapen. Jag är helt övertygad om att det är inte bara jag som återknutit gamla vänskapsband via ovan nämnda sociala medie.
Under det här senaste året har det dykt upp åtminstone tre kära vänner som jag tänkte berätta om här!
Först är det vännen P som jag lärde känna under min utbildning till postkassör (för Er som inte vet vad det yrket innebär så kan Ni nog googla ;) ) i Stockholm 1980. Vi jobbade tillsammans på postkontoren i Bromma och hade en hel del kul. Vi höll kontakten under många år trots att P flyttade tillbaka till sitt Skåne och jag flyttade till Västerås. När hon fyllde 20 var jag till Malmö och hälsade på henne och i mitten på 90-talet var hon på en utbildning i Stockholm och då tog jag bilen och åkte upp och träffade henne. Sen blev det av olika anledningar ett uppehåll, jag var i Malmö ett par gånger med jobbet men fegade ur varje gång jag satt med telefonkatalogen på hotellrummet och ville ringa. Så knäpp man kan vara!!! Jag är till och med övertygad om att jag vid ett tillfälle mötte P på väg från tågstationen i Malmö! Ja, nu har vi kontakt igen eftersom hon hittade mig via FB...det finns fördelar med att ha ett alldeles eget namn!
Förra året dök det upp en till, vännen K från Örebro. Vi träffades när vi gick på Svenska kyrkans grundkurs 1995 i Södertälje. En av de bästa perioderna i mitt liv faktiskt när jag tänker tillbaka, K och jag hade verkligen roligt ihop. Här kommer då en av mina funderingar från igår...kan man vara vän med nån av det motsatta könet?
Jo, det kan man! K är en av mina absolut bästa vänner som jag vet att jag kan prata med om allt och det passar ju bra eftersom han gick vidare och utbildade sig till präst, själv blev jag "bara" människa efter grundkursen ;)
I början på 2000-talet gick våra vägar isär, inte för att vi blev osams utan förmodligen av samma anledning som jag tappade kontakten med P. Redan då var jag på väg mot den berömda väggen men hade inte begripit det, jag tappade all tro på mig själv och kunde inte tro att nån ville ha kontakt med mig. Men det är en annan historia som vi tar en annan gång!
Vi hade lite mejlkontakt men inte mer. I augusti i år hade jag förmånen att få återse K igen och jag blir fortfarande glad i hela kroppen när jag tänker på det mötet. När han efter 24 intensiva timmar åkte hemåt så slog det mig...men jisses, det var ju som att vi aldrig varit ifrån varann! Vi bubblade och pratade precis som vi alltid gjort....om allt mellan himmel och jord och lite till!
I början på det här året så dök det upp ytterligare en person som betytt väldigt mycket för mig genom åren. Vännen och arbetskamraten K. Hon har betytt jättemycket för mig, mer än hon har en aning om! Mest har hon nog lyssnat på mig när jag pratat och pratat om det som tyngde mig mycket under en period. Våra barn är lika gamla och vattkopporna tog vi samtidigt vilket gjorde att vi kunde umgås en hel del utanför arbetet då...våra ungar var nämligen pigga och alerta med ej välkomna i barnomsorgen ;)
På måndag ska jag och K ses och det ska bli så härligt! Vi ska fika och prata om pappa. Eftersom pappa och jag under många år jobbade på samma arbetsplats så hade vi samma arbetskamrater och K var en av dom!
Om jag själv ska svara på mina frågor från igår så;
Jo, man kan vara mycket nära vän med någon av det andra könet men andra människor verkar ha mycket svårt att förstå det. Jag har haft många vänner av det manliga könet genom åren då jag tycker att män oftare är lite rakare än kvinnor i vänskap. K är dock den jag kommit allra närmast.
Jo, man kan vara vänner fast man inte hörts av på kanske tio år, det är det som är vänskap av djupare slag!
Näe, man behöver inte förnya vänskapen efter så många år man behöver bara uppdatera sig!
PKK (ops, blir det konstigt nu om nån googlar PKK?) Ni tre är vänner som jag är så glada för att Ni återkommit i mitt liv och det kan vi tacka Facebook för!!
Naturligtvis är jag glad för alla mina andra vänner som finns runt om mig alltid men denna blogg handlade om gammal vänskap som förnyas...och då räknas inte Ni!!!! :love:
Stiltje i skallen!
Idag är det verkligen tomt i mitt huvud...tänkte försöka komma med några klokord men det får nog bero för det är tomt på den hyllan. Men, jag ser att det är nåt på ingång till i morgon och det handlar om vänskap!
Vad är vänskap för Dig?
(Jo, jag vet att jag skrivit om vänskap tidigare men det är nog ett ämne som går att avhandla fler gånger ur olika perspektiv)
Kan man vara vän med nån av det andra könet? Är man vänner om man inte hörs på tio år? Måste man göra en ny "vänskapsprövning" i såna fall?
(Ja, nu vet jag att nån av mina läsare vet vart jag är på väg i mina funderingar ;) )
För övrigt har jag idag upptäckt att Ungsonen nog tycker att jag är det tråkigaste som finns....han somnar nämligen varje gång han är här....nu ligger han och snarkar hej vilt på soffan...min soffa!!!!!
Höstfunderingar!
Idag är en sån där dag som jag fått inspiration till mitt inlägg från en av Er kära bloggvänner vem låter jag vara osagt för det är inte viktigt för inlägget även om bloggaren i sig är viktig för mig!
Hösten är ju en tid där många blir deprimerade eller åtminstone nedstämda och jag tänkte reflektera lite över det.
Själv har jag haft svårt under många år för hösten, det är ett avslut och avsked och jag gillar inte avsked!
Jag har en egen teori då det gäller mig själv och hösten, jag är uppvuxen på Gotland som är en stor turistort och sedan elva års ålder har jag varit verksam inom turistnäringen och var det ända tills jag flyttade från ön. Varje sommar kom det en massa roliga människor från fastlandet och jobbade på den camping/bad/kiosk/restaurang där hela familjen både jobbade och bodde under sommaren.
Man fick en massa nya vänner medan de semestrade i tält och husvagnar på campingen eller sommarjobbade. Det var fullt av liv på hela ön och det var aldrig tyst. Kändisarna kom och gick, jag skulle kunna berätta många historier om olika sk kändisar men det var inte det det skulle handla om.
På våren när säsongen satte igång smög den igång precis som våren kommer smygande, knopparna bildas långsamt på träden och lökväxterna spräcker jordskorpan sakta, sakta och plötsligt är det bara att inse att våren är här eller kanske till och med sommaren! Med ljuset kommer värmen och hoppet. Kvällarna blir längre och ljusare och människorna kryper ur sina jordhålor...allt lever!
I augusti runt den tjugonde är det som att allt dör över en natt. Alla turister åker hem till sin vardag....men vi blev kvar, vi gotlänningar! Gotland var både vår vardag och vår fest! Allt runt omkring oss såg ut precis som vanligt bortsett från att det var folktomt. Tänk Er att Ni ska ha fest, Ni fixar och grejar och planerar! Förväntningarna stiger...sen helt plötsligt är det dagen efter och Ni står där med disken och städningen...så känner jag det ofta på hösten även om jag nu inte jobbar inom turistnäringen eller ens bor kvar på Gotland.
Jag känner också så inför livet, det springer så fort iväg och jag hinner inte med. Jag är "bara" fyllda 48 år men jag har numera insett att jag inte är odödlig, att känna så är ungdomens privilegium...och på många vis är jag inte ungdom längre även om jag känner mig ungdomlig. Jag har insett att det finns saker jag inte längre kan göra, att min kropp inte längre orkar allt jag vill. I detta ligger en sorg som har lite av höstens karaktärsdrag i sig, det går så fort. Det finns nåt positivt, eller egentligen massor, med att bli äldre också. För egen del har jag har jag lärt mig att uppskatta det viktiga och det värdefulla i mitt liv. Att sortera lite i livets adressbok och lägga krutet på de människor som är viktiga för mig, att göra saker jag tycker om att göra och försöka utforska saker jag vill göra men inte gjort. Att göra det mitt liv tillåter mig att göra helt enkelt!
Nu kan detta inlägg låta kolossalt deprimerande och tungt men det är inte min mening. Jag tror dock att det är viktigt att reflektera över dagen idag, vi har dagen idag...morgondagen vet vi inget om!
Rubrik?
Tack för alla trevliga gratulationer i gårdagens blogg...och naturligtvis vill Ni veta hur vi firade förstår jag!!
Jo, vi löste melodikrysset som vi gjort i stort sett alla lördagar sen vi träffades och sedan klädde vi oss och for iväg till Svärmor och där putsade jag fönster och Blivande lagade några fönster. Vi blev fullproppade med mat och kaffebröd så nån firarmiddag blev det inte utan vi köpte oss några blåmusslor som vi petade i oss när vi kom hem och sen en god ost med fikonmarmelad därtill....det blev vårt firande.
Vi roade oss med att titta på teve där det bland annat visades "dansfeber" på TV 4 och jag måste säga att vi är nog besvikna. Kattis Ahlström är i normala fall en mycket kompetent programledare men igår tyckte jag hon svamlade och stakade sig väldigt mycket. De dansande var ju jätteduktiga så ingen skugga ska falla över dom men....det var blekt. Men...det fungerar och kan bara bli bättre!!
Det blev en lång och filosofisk natt vilket gjorde att jag sov länge i morse...ända till nio!!!!
Idag har vi rensat bland grejer i källaren...man kan inte spara allt! Tog en promenad till ett ställe en liten bit bort som säljer begagnade kylar och frysar....men kom hem med 6 stolar från Gemla till det mycket facila priset av femtio kronor styck!!!!!
Nu mat......
8 års ringmärkning!
Idag firar vi åtta år som förlovade och jag vet att jag talar för oss båda när jag säger att vi har det lika bra idag som då när vi lagade lite god mat och kröp upp i soffan och bytte våra ringar på kvällen den 28:e augusti 2002.
Vi har båda spruckna relationer bakom oss och båda har vi barn med oss i detta nya! Vi pratar ofta om vad som är så bra med vår relation och vad som gör att vi trivs så bra tillsammans och vi har kommit fram till några saker som jag tänkte dela med Er.
Jag utger mig inte för att vara expert på något vis men kan nån ha glädje av våra tankar runt kärlek och tvåsamhet så är det väl bra!!
Egentligen tror jag det är så enkelt som att när man träffas och bestämmer sig för att satsa så får man ta hela paketet...man kan inte plocka ut gobitarna! Fel och brister ingår!
Fel och brister...vad är det? Är det nåt som bara alla andra har? Ja, tror man så är man illa ute...glöm aldrig att alla har fel och brister även Du och jag. Men om man bestämmer sig för att fokusera på det man tycker om hos sin partner och överser med det som är mindre bra då är man en bra bit på väg!
När det gäller Blivande så kan jag reta mig på att han inte lär sig var saker i köket ska stå, jag letar ständigt efter saker som citruspressen, degbunken eller knivar. Det är viktigt för mig att det finns på sin plats men det är inte viktigt för honom...det viktiga för honom är att det får plats nånstans. Oftast försöker jag le och tänka att det håller min hjärna i trim.
Däremot när vi träffades så gjorde han likadant med sina nycklar....oj, oj vad timmar det gått åt till att leta gömma nyckel i det här huset! Han tog första bästa ställe att lägga nycklarna på när han om hem...på spisfläkten, på garderoben, handdukshängaren, stolen, köksbänken eller varför inte inne på soffbordet eller nåt annat kreativt och klurigt ställe? Det hände att han fick gå hemifrån med olåst dörr på grund av nyckelfrånvaro och så kan man ju inte ha det!! Jag fick honom att använda samma krok varje dag och jag tror nog att det är säkert sex år sen vi lekte gömma nyckel senast...härligt!
Jag vet att det finns saker han irriterar sig på hos mig också...bland annat att jag flaxar av mina händer när jag tvättat dom i köket...han tycker det stänker över hela köket. Men Ni hör...det är små bagateller som jag tyvärr lägger märke till att andra runt omkring mig kan göra till ganska stora saker i deras relationer.
Jag väljer aktivt att se allt det positiva hos Blivande, han är en fantastisk människa.
Jag älskar hans förmåga att respektera andra människor för vad de är, att han aldrig säger ett ont ord om någon, hans otroliga tålamod med både mig och barnen, hans vilja att göra alla nöjda utan att det blir på hans bekostnad.
Jag älskar våra långa nätter med filosofiska diskussioner som också barnen deltar i ibland där ämnena verkligen kan vara av skiftande karaktär....allt mellan liv och död.
Jag älskar att vara tyst med honom, aldrig någonsin har jag träffat nån som det är så lätt att vara tyst med!
Jag älskar hans förmåga att vara sig själv och att aldrig låta sig påverkas att göra saker bara för att...Jag vet att det finns folk som tror att jag är den dominerande i vår relation och då vill jag bara säga....Blivande går inte att dominera!
Det jag inte älskar hos honom, vilket inte är så mycket, låter jag bli att tänka på för det är inte viktigt utan det är viktigt att tänka på det jag tycker om hos honom!
Jag skrev i början att man fick ta hela paketet när man träffar nån och det oavsett ålder men självklart är att paketet innehåller mer ju äldre man är! Vi bestämde oss redan från början att vi skulle bli en familj men naturligtvis kunde vi inte bli en biologisk familj men vi kunde bli en styvfamilj och det har vi lyckats med och vi har lyckats bra dessutom!
Det kan låta som en tuff utmaning att flytta ihop två vuxna, två tonårskillar och en nioårig tjej på 54 kvadrat så där väldigt huxflux som vi gjorde men det har gått otroligt friktionsfritt!! Killarna har nu flyttat hemifrån båda två och bara Dotra finns kvar men det verkar inte som att hon har så bråttom härifrån :love:
Det är en otrolig gåva att få leva tillsammans med någon som älskar en lika mycket som man själv älskar!
För ett par veckor sen när vi gjort i ordning den så kallade festlokalen i torpet så säger plötsligt Blivande...Här skulle man ju kunna ha en herrmiddag!!! Men näe, det känns onödigt att kasta bort en helg på det...jag vill ju hellre ha helgen med Dig!! Det är väl den bästa kärleksförklaring man kan få?????
Men det är så det är, vi trivs bäst tillsammans. Det är ytterst få dagar vi varit ifrån varandra sedan vi träffades!!
Kort och gott....vi hoppas få bli riktigt gamla tillsammans!!!
Tar en kopp till....
Sitter här och väntar på att få inspiration att sätta igång och städa och fixa...det är ju fredag...men efter att ha läst det här så tror jag att jag tar en kopp kaffe till!!
Hade tänkt laga nån god mat till kvällen...men tror det får bli en pava rött och en bit choklad!!!
Köttfärssås och spagetti!
Ingen, ingen i hela världen kunde göra så god köttfärssås som min pappa och alla som ätit den minns den och vill ha den igen! Jag visste inte att Malin ätit den men hon påminde mig om den och då slog det mig...om han frågade vad man ville ha för mat så sa man...köttfärssås!!
Gammelsonen ligger ju ute på vägarna hela veckorna med sin lastbil och ibland har det hänt att han varit i närheten av Alvesta och då har han ringt morfar...kan jag få mat....alltså köttfärssås???
Varje gång vi varit till Alvesta har "ungarna" och jag beställt köttfärssås! Jag vet precis hur han gjorde...men det smakar inte likadant när jag gör det!
Minns nu när jag skriver detta att när mamma låg på sitt sista vilket ju hon fick göra hemma i sin egen säng så frågade pappa...vad ska vi ha för mat? Alla sa...köttfärssås och spagetti!!!!! Runt just denna gång så finns det en rolig anekdot men den behåller jag för mig själv för den var nog mest rolig för oss som var med....men om nu nån läser detta som var med så kan jag berätta att notan ligger fortfarande kvar i min plånbok!!!!!
Idag blev det en tur till torpet med Ungsonen för att hämta hans bil där dock hade han glömt startkablar (och jag har inga i vår bil) så vi blev lite ställda....tills Ungsonen kom på....Min "gamla" Styvmamma kanske är hemma, han ringde och det var hon...hennes man också så vi åkte dit och lånade och fick oss en kopp kaffe!!! Alltid lika trevligt att ses, jag blir så glad och varm i kroppen av just dom människorna!!
Nu ska jag ställa mig vid spisen....det blir jag också varm av!!!
Sakta men säkert...
Det märkligaste i hela situationen är att här sitter jag med sorg och saknad och utanför mig fortsätter livet som om ingenting hänt! Brevbäraren som är pappas gamla arbetskamrat och tillika min delar ut sin post, sopgubbarna tömmer tunnorna, Ni skriver Era bloggar, mat lagas, folk går till sina arbeten....Allt är precis som före jag åkte till Växjö!
Den tanken väcker en hel del nya tankar....hur stor är en människa? Men jag ska nog fortsätta lite mer på den tanken innan jag skriver ;)
Alldeles snart kommer Ungsonen och vill ha skjuts till torpet där han har ställt sin bil som ska lagas, kanske tar jag mig en promenad i svampskogen och låter tankarna flöda fritt. När båda ens föräldrar är borta kommer hela livet i ett nytt perspektiv...nu är jag äldst i den nya äldsta generationen... i min närmaste biologiska familj, för Moster är ju tack och lov still going strong :thumbup:
Ibland behöver vi nog stanna upp, tänka och uppskatta det vi har och de vi har runt omkring oss!
Självklart tänker jag mycket på vad jag gjort tillsammans med mina föräldrar under åren...hur vi alltid satt och sjöng i bilen alla möjliga och omöjliga sånger. Ibland var det psalmer trots att mina föräldrar inte var speciellt kyrkliga nån av dom men psalmer kunde dom! Vi gick i skogen och plockade både bär och svamp när vi alla flyttat till fastlandet. Alla campingsemestrar på fastlandet när jag var barn...jag kan fortfarande höra pappa skrika "Akta strumpan" medan han försökte rädda gasollampan som skulle ge oss ljus i det blå-röda tältet. Pappa och mammas högljudda diskussioner om vilken väg som skulle bli närmast att köra för att komma dit de tänkt sig...ja, jag ler när jag tänker på detta och fortsätter min vandring på minnesgatan!
Kanske...
Min pappa somnade in lugnt och stilla vid lunchtid i måndags och vi kommer att ha begravning i lugn och ro med familjen. Just nu är det allt jag tänker berätta i öppen blogg, ty detta är för mig privat men jag mår bra i vetskapen att pappa nu slipper lida...det räcker för att jag få lugn.
Jag är glad för Era uppmuntrande ord, det värmer att så många tänker på en. Att människor som aldrig träffat mig bryr sig.....svindlande tanke...Tack!
Måste också skriva några ord om sorg. Det är väl uppenbart och självklart att man blir ledsen och sörjer när man inom loppet av mindre än fem år har förlorat båda sina föräldrar....men jag gör det på mitt vis. Jag sörjer aldrig offentligt av någon anledning men det innebär inte att jag saknar känslor. Jag är ledsen och visar sorg inför de närmaste, min familj....mitt sörjande är ytterst privat. Det innebär inte att jag tycker att det är fel att visa sorg öppet men precis som jag respekterar detta så vill jag bli respekterad för mitt sätt att hantera detta! Återigen....vi måste respektera varandras likheter och olikheter!
Under dessa dagar så har jag också upptäckt att trots att jag bloggat under fem år så har jag mycket kvar att lära....jag har bott i två olika hotellrum...ätit middag på restaurang två gånger....och glömt att fota...
Nu ska jag ta tag i det praktiska som måste göras!!
Jag har funderat....
Min pappa är sjuk vilket han har varit under många år nu och nu är han i livets slutskede så jag har alltså, tillsammans med Moster, åkt till Växjö för att ta farväl.
Det är en del av livet oavsett om vi gillar det eller inte. I det skede som pappa är nu och som han har mått under sista åren så är det nog också en befrielse för honom att få sluta, sorgen och saknaden som kommer att uppstå hos oss som lever kvar den får vi ta hand om och lära oss att leva med!
Nu vet Ni hur läget är...återkommer!!!
Bloggpaus!
Men...jag återkommer!!!
Begränsa Homo Sapiens?
Vi människor verkar ha väldigt stor tro på oss själva och på vad vi har rätt att göra i världen! Vårt värde verkar var mycket högre än något annat levandes värde...och nu ska jag försöka komma till pudelns kärna.
Vi pratar om att vi måste begränsa antalet vargar, antalet björnar, rådjur, lodjur, älgar ja, det mesta som lever i skogen och har gjort minst lika länge som vi människor har gjort. Om vi inte begränsar antalet så blir de för många och det är skadligt för natur och människor...
Men aldrig hör jag talas om att begränsa antalet människor...nej, vi blir bara fler och fler...och ska jag vara ärlig så tycker jag nog att vi människor gör mer skada än djuren!
