I september 2010 klev jag in på Hermods i Västerås för att arbetsträna efter en lång sjukskrivning och jag hamnade i ett gäng med helt underbara människor som på alla vis stöttade mig i min väg tillbaka i arbetslivet utan att ställa några frågor, mer än de riktigt nödvändiga. Snabbt kände jag mig som en i gänget och sakta men säkert så byggde jag upp ett nytt självförtroende och inte minst min självkänsla stärktes. Jag började tro att jag faktiskt var värd nåt och att jag hade något att ge. Faktum är att det är nog den bästa arbetsplatsgemenskap jag stött på, visst har det funnits tillfällen där man haft olika åsikter om saker och ting men det är ju också nödvändigt för att utvecklas.

Jag tror kanske att mina kollegor inte riktigt förstod hur skör jag var och hur dåligt jag faktiskt fortfarande mådde den där dagen i september för jag är en ganska bra skådis. Just därför så känns det så märkligt att i morgon är sista dagen vi jobbar tillsammans och det som är märkligast av allt är att det är inte jag som slutar utan dom!

Deras arbetsuppgifter finns inte kvar utan de går alla vidare till nya utmaningar i arbetslivet medan jag blir kvar, mycket underligt känns det. Jag har de sista månaderna försökt förtränga det för det känns faktiskt lite tungt men idag är det påtagligt. De tömmer sina rum medan jag bara flyttar mina saker till ett annat rum...

Jag hoppas att de förstår att de faktiskt har fått en speciell plats hos mig och att jag är tacksam för all hjälp tillbaka till en yrkesidentitet, utan dom hade det aldrig gått så bra!!!

Som tur är finns några kvar och det gläds jag åt!!