Det är inte utan att jag funderar på om det är nåt som existerar?

Jag har ju nu bott i stan sen i söndagskväll och som jag redan igår gnällde över så sover jag inte ordentligt. Jag vaknar med hjärtklappning och svetten lackar..vilket väl är typiska symptom på just klimakteriet?

Det märkliga är bara att detta nästan aldrig händer i torpet!

Min egen slutsats är att det handlar om stress för just nu är stressnivån hög hos mig. Stress är inte bara sånt som är jobbigt och tråkigt att utföra utan allt som ett normalt liv inrymmer, även roliga saker. För femton år sen hade denna veckas program inte varit några bekymmer alls men dels var jag femton år yngre och dels förstod jag inte då att mitt tempo var för högt, det var ju bara att köra på. Signalerna fanns redan då men vem hade tid att lyssna på dem?

Det var två små barn, man, villa, äktenskapliga bekymmer, räntechocker, heltidsjobb, engagemang i bygden där jag bodde, fackligt intresse, Tupperware för att dryga ut ekonomin, whiplashskada, flera dödsfall i familjen. Ja, jag skulle kunna räkna upp fler saker men då blir det för personligt så det hoppar vi! Men kort sagt så förstår jag inte idag hur jag fick ihop det?

Denna vecka har och kommer att se ut så här;

Måndag: Inskrivning på Arbetsförmedlingen, ett oväntat och bekymmersamt telefonsamtal. Fika med Bästa Vännen, besök hos sonen och svärdottern som flyttat ihop, mat åt familjen.

Tisdag: Ringa på jobb, Arbetsförmedlingen, frisörbesök, shoppingrunda med Bästa Vännen.

Onsdag: Torpet för vattning och bloggdejt. Mat till familjen.

Torsdag: Planerat besök hos Af som dock ställdes in via brev i går eftermiddag, ringa doktorn, studentmottagning hos sönernas kusin ett par mil utanför stan.

Fredag: Studentutspring för svärdottern med mottagning på kvällen.

I detta har också ingått att slutföra några restuppgifter i skolan.

Jag kan förstå att Ni tycker att det där är väl ingenting men för mig är detta en späckad vecka. Idag sitter jag nu i skrivande stund och är så slut, så trött så det går inte att beskriva. Den typiska fibrofebern ligger och gnor och det värker lite här och där i kroppen. Det finns en stress i mig som är obeskrivbar därför att samhället förväntar sig nu att jag ska gå ut och jobba heltid...hur ska det gå till när jag knappt orkar med mitt familjeliv?

Nu hör jag nån som säger nåt om att "Hon har ju pluggat ett år på heltid?!" Jo, jag har ju gjort det men det har jag gjort på distans och jag har fått högprestera när jag mått bra och det har varit perioder där jag varit på väg att ge upp men med bra stöd från lärare och klasskamrater har jag klarat mig igenom varje sånt tillfälle. Envishet är väl också en egenskap som spelat roll.

Nå, nu är ju AF en mer sympatisk inrättning än FK så de vill nu ha ett läkarintyg på hur jag mår och vad min läkare tänker om min situation. Jag vet att heltid är inte aktuellt men jag skulle med glädje jobba fyra timmar om dagen...det skulle min hälsa må riktigt bra av!!! Om en vecka ska jag till doktorn som jag aldrig tidigare träffat men som jag hört på omvägar ska vara en bra doktor!

Min livsfilosofi är att inte se problemen utan att se lösningarna. Att fokusera på det som är positivt...därför skriver jag nästan bara om positiva saker i min blogg men idag har jag gjort ett undantag. Idag har Ni fått en glimt av det liv som nästan bara jag och familjen känner till.