Alla som känner mig i riktiga livet vet att jag lider av just ovanstående fobi. Jag kämpar för att inte sjåsa upp mig för jag tycker egentligen att det är vansinnigt fånigt och framför allt fjolligt!

Jag som vuxen människa bör kunna klara av dessa små varelser för hur många gånger större än dom är jag inte? Själv har jag ärvt fobin och oftast är det så det går till, vi har en förälder som är livrädda och det tar vi barn efter. Eftersom jag själv lidit en del så har jag verkligen försökt att stå emot det hela men det inte lätt. Mina stackars barn har dessutom en pappa som har Ophidiophobia och det av en riktig rejäl sort. Han fullkomligt skakar och svettas om han ens ser en orm på bild.

Nu kan man ju tycka att detta är hur fånigt som helst och visst det är det ju! Men när man står där då är det fullaste allvar!

Men tillbaka till min arachnofobi....vad är det jag är rädd för? Jo, det är förmodligen en av de vanligaste fobierna och detta är en ledtråd...



Spindlar är alltså bland det värsta jag vet men har med åren lärt mig att hantera dom om de bara håller sig en liten bit ifrån mig, jag blir inte längre hysterisk.

Jag minns ett tillfälle på högstadiet då mina "kära" manliga klasskamrater skulle roa mig eller sig själva. Jag hade lagt mitt cigarettpaket på ett bord i vårt uppehållsrum och vänt det ryggen ett par sekunder. Snabbt lyckades de hitta en köttig, äcklig och luden spindel och stoppa ner i paketet. Vad som hände när jag sen öppnade paketet kan Ni ju bara tänka Er....fyyy, jag ryser fortfarande!

I natt hade jag lite svårt att somna men efter ett antal sidor i "Lycka och ett par blå skor" så lyckades jag somna. Återigen ramlade jag in i drömmarnas värld, drömde att det killade på min överarm så jag kliade tillbaka men det fortsatte. Jag slog till och då kände jag hur nåt studsade i sängen och jag vaknade väldigt direkt!

Var fortfarande helt övertygad om att det var en dröm men nåt fick mig att tända lampan och övertyga mig om att det var en dröm....jo, tjena...bredvid mig i sängen ligger inte bara Blivande Maken utan också en synnerligen död spindel!!!

Paralyserad av skräck funderar jag på vad jag ska göra, funderar en kort sekund på att väcka Blivande men inser snabbt att det är ganska fånigt för spindeln är död, den rör inte ett enda litet ben. Får se att jag glömt en pappersnäsduk på hyllan bredvid sängen och tar den och plockar upp spindeln med och ser sen till att den verkligen är DÖD!

Enda trösten i detta var att det åtminstone var en spindel av den sort som jag kan hantera skapligt. Min första ingifta svärmor kallade dom för lyckospindlar....den där sorten med liten kropp och långa ben! Så...nu ska jag väl bli riktigt lycklig!!!

Behöver jag berätta att jag låg och läste länge efter det?