Tack..

...för alla uppmuntrande kommentarer till gårdagens blogg....tro mig dom hjälper mig att strida!

Jag har nu tillbringat de senaste dagarna i torpet och kommer så att göra några dagar till men idag ska jag in till stan för att starta kampen. Av ganska uppenbara skäl kommer jag inte att detaljerat berätta vad jag gör eller hur jag kommer att gå tillväga...man har ju ögonen på sig!

Däremot lovar jag att berätta fortlöpande om eventuella utslag osv.

Jag blev föreslagen att berätta tydligare hur jag mår och det bär mig emot men jag ska försöka göra det litegrann...då och då! Jag är helt övertygad om att Ni inte är intresserade av allting men om nu Fk fortsätter att läsa så kan dom ju få insyn litegrann i mitt mående...men, det känns inte helt okej för mig...den här bloggen är från början tänkt att vara positiv...både för Er skull och min skull!

Idag är jag fylld av ångest, inte så illa som det varit det senaste halvåret men det sliter och drar. Hur ser min ångest ut...allas ångest är ju inte lika!

Men jag försöker....tänk Er att det sitter en elefant på bröstet på Er..som inte går att lyfta bort. Det trycket sitter där hela tiden! Gråten sitter i halsen men vare sig får eller kan komma ut! Yrseln snurrar i huvudet och i kroppen...att bara titta på dammsugaren är ansträngande...Jag tror hela tiden att jag håller på att få en hjärtinfarkt!

Varje muskel är sammandragen och händerna kallnar precis som fötterna och tröttheten förlamar men jag kan inte sova för spänningen är för stor! Ett par nätter i veckan sover jag helt på kemisk väg!

Jag är sedan tidigare starkt motståndare till att använda medicin så det ger då ytterligare ångest att behöva ta till sömntabletter!

Hela livet känns som ett ekorrhjul, jag springer runt som en yr höna i livets stora hjul men hittar inte stoppknappen eller utgången!

Ja, ungefär så ser mitt liv ut.....tror Ni att jag tycker att det är kul att skriva om det...tror Ni att jag tror att Ni är intresserade av detta...svaret är enkelt...NEJ!

Hur överlever jag trots detta funderar kanske någon?

Jo, jag har en fantastisk familj som stöttar...både blivande maken och våra tre barn. De vänner jag har är vänner i ordets rätta bemärkelse! Alla vänner på nätet som stöttar trots att Ni inte har en aning om vem jag är egentligen!
Till sist och syvendes...jag är en överlevare, det har jag alltid varit och kommer att förbli.

Jag har varit med om värre saker än det som händer just nu så jag vet....det ordnar sig! Vad jag ytterst sällan säger eller berättar om mig är själv är också att jag har en tro och den hjälper mig nu!

Återigen...ett stort TACK för allt Ert stöd!

Kommentarer
Postat av: Trebarnsmamman

Skickar en stor kram!

Postat av: Eva

Du fixar detta vännen kramisar i massor.

2009-05-29 @ 18:28:24
Postat av: sussi

Du kommer alltid upp till ytan du är en kvinna emd kämparglöd.

2009-05-29 @ 19:49:36
URL: http://fritidsforskare.wordpress.com/
Postat av: Olinka

Åh min vän, jag känner igen alltihop!!! Jag lider med dej och känner starkt med dej. Du är en stark själ, envis är du också. ler varmt och gott) Sänder helande, varma, stora, goa och livgivande kramar till dej! / Ingierdh

2009-05-31 @ 01:25:58
Postat av: Linnea

Å vad jag känner igen mig, en elafant på bröstet och en hamster i bröstkorgen brukar jag säga.



KRAMAR

2009-05-31 @ 15:05:10
URL: http://www.metrobloggen.se/aennil
Postat av: Lairama

Vad bra du beskriver hur det känns...

Otroligt starkt av dig att gå ut med det i din blogg. Det vill jag också våga... någon gång.



Skickar en korg med varma tankar

2009-06-09 @ 12:13:29
URL: http://lairama.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback