Att leva med ångest!!

För att klara att leva med ångest måste man först lära sig förstå vad ens egen ångest innebär. Min ångest ser nämligen inte ut som Din eller som Din väns ångest. Ångest kan vara likartad men också väldigt olikartad! Hur lär man sig det...och kan man lära sig det? Ärligt talat så vet jag inte! Jag är en bit på väg och för varje dag som går så blir det bättre men......det tog mig många år från första tecknet tills jag blev helt sjukskriven och jag tror faktiskt att det tar kanske lika lång tid att bli frisk.

Det är ingen tröst när någon talar om för en att det bara är så kallade "duktiga människor" som drabbas av detta....precis som i artikeln jag länkar till nedan så är det så att när ens arbete tas ifrån en så är det som att ta ifrån en missbrukare dess drog! Mitt arbete har varit en stor del av min identitet...och nu har jag ingen identitet...det är också nåt man måste lära sig att förhålla sig till! När jag blev sjuk hade jag en projektanställning på Film i Västmanland med pengar från Kulturrådet och den anställningen tog slut under tiden jag var sjuk....därför är jag numera sjukskriven och arbetslös. Bara en förklaring ;)

Jag har en god vän som har en ungefär liknande sjukdomsbild som jag har och i morse fick jag en länk till en sida på
Aftonbladet. Jag tog mig genast till den artikeln och kände hur jag bara satt och nickade medan jag läste om Rickard Engfors och artikeln som hette "Mitt knark var att prestera" det är inte så att hans historia är min historia men ack, vad jag känner igen det han beskriver!

Att inte kunna åka fritt som man vill är nog en av de största begränsningarna i mitt liv. Jag är i stort behov av att känna trygghet och det har jag i mitt hem med min närmaste familj. Min pappa ringde nyss och vi småpratade som vi brukar men idag kom frågan..."Kommer Ni neråt nåt?" Det gör så fruktansvärt ont i mig, för jag kan inte åka, paniken lurar genast runt hörnet och Mr Ångest hoppar av glädje att återigen få sätta klorna i mig. Nu fick han ett gyllene tillfälle!
Mitt avstånd är ungefär 20 mil..så långt hemifrån kan jag åka utan att det blir alltför besvärligt, sen är det stopp!

Jag hoppas nu att jag kan övertala min pappa om att sätta sig på tåget och komma upp till mig för naturligtvis vill jag träffa min pappa, det är inte det som är haken....utan att han bor alltför långt borta!

Nu har jag återigen gjort ett väldigt personligt inlägg men jag gör det för min skull för jag har nämligen upptäckt det senaste året att om jag plockar ut mina troll från garderoben så minskar de....kanske kan också nån annan ha glädje av det för man väljer gärna att tro att man är ensam om sina problem. Tyvärr är vi många......

Kommentarer
Postat av: nina

urch ångest är verkligen ett helvete..vet vad jag pratar om=(

Postat av: Ingrid

Så bra du beskriver dina problem och jag är säker på att det finns många som kan ha nytta och glädje av att läsa det. Någon liten lättnad kan det väl vara att se att man inte är ensam om att ha det så här, att leva med ångest.



Hoppas din pappa kommer och hälsar på hos er!



Kram Ingrid

2009-07-06 @ 17:22:31
URL: http://blog.stenstugu.com
Postat av: Cattis

enligt gps:n är de 18 mil mellan Nyköping o Västerås....då kan vi nog hålla mr ågren på håll ...han kan ju vara i utkanten av de milen så har vi han på behörigt avstånd...Kram...

2009-07-06 @ 17:45:29
URL: http://yeahdelila.blogg.se/
Postat av: Ingrid

Du är modig som berättar om dig själv.

Det är säkert många som har nytta av din berättelse.

Du ska ha en extra stor kram

Ingrid

2009-07-06 @ 20:30:02
URL: http://ingridspotpurri.blogg.se/
Postat av: Pia

Ärligt och fint beskrivet.. Att bli begränsad i sitt liv är jobbigt, ibland har det med psykiska saker att göra, ibland med fysiska saker..



Att inte kunna träffa sin förälder pga detta är ju skittufft.. Skickar varma kramar till dig!!!

2009-07-06 @ 23:00:35
URL: http://anjocapi.blogg.se/
Postat av: Nancy66

Jag förstår dig, jag lever inte med ångest idag men gjorde det under ett år pg a en händelse som hände när jag och mitt ex. var på Mallorca på semester, själva utan barn.

Jag åkte på salmonella, det som hände var att jag skulle försöka hinna snabbt till en toalett, sprang till närmaste toalett som var en restaurang som låg bredvid stranden. Jag hann inte till toaletten utan det rann ur mig på vägen till toaletten, mitt i restaurangen, ja så liten har jag aldrig känt mig, det knäckte mig rätt bra och jag var jättesjuk, hade över 40 grader i feber under hemresan och var dålig i ett par månader fram.

Jag vågade efter denna incidenten inte ens åka till en affär, även fast jag var bra i magen, men det satte djupa spår och än idag mellan varven vill jag alltid försäkra mig om vart det finns toalett när jag är iväg. En bussresa för mig än idag skulle vara otänkbart,,,,där går gränsen, då är det fortfarande jobbigt.



Kramar i massor,,,

2009-07-07 @ 20:51:20
URL: http://nancy66.zoomin.se
Postat av: Micke

Vi är många som har problem.

Men vi är dåliga att visa o prata om dom.

O hjälpa varandra, en artikel kan vara en

början.

Men jag önskar dej allt gott o att din pappa kan

komma till er. En förälder är allting i livet.

Må väl o kram. Micke

2009-07-08 @ 10:03:43
URL: http://pappamicke.blogg.se/
Postat av: Linnea

Jag vet så väl det är att ha ångest. Hos mig är det inte avståndet utan omgivningen som avgör om herr å kommer på besök eller inte. Stannar hemma från helgens resa med mamma och syrran då kroppen protesterar bara vid tanken.



KRAM

2009-07-09 @ 18:55:58
URL: http://www.metrobloggen.se/aennil
Postat av: Gunilla

Tummen upp för oss! Vi kommer ut på andra sidan som berikade människor! kram

2009-07-15 @ 11:10:00
URL: http://guggelutt.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback