Sitter här med tårar i mitt inre, även på min kind, och funderar en del på livet!

Är det vissa utvalda som får cancer och andra hårda diagnoser med osäkra utgångar?

Jag tänker i första hand på min mamma som mottog sin dödsdom med sån fattning och hur jag själv blir så tafatt när någon i min omgivning drabbas.
Hur kan man vara så stark i denna svåra stund eller måste man vara stark just för att såna som jag blir så handlingsförlamade?

Hade mamma kanske varit mer betjänt av att jag faktiskt visade precis vad jag kände...förtvivlan och oro..? Jag visste inte om jag vågade visa vad jag kände för hon var ju så stark...skulle hon då tappa fattningen och skulle hon må bra av det?

Att mamma hade en dödsångest det vet jag men hon medicinerade bort den i den mån det gick och hon tog livet som den gåva det är....hon satte genast igång att leva som om varje dag var den sista dock utan hysteri.
Hon gjorde bokslut med allt och alla....hon gjorde sitt liv till nåt minnesvärt.
Nån gång önskar jag att jag kan sätta mig ner och skriva mer om min mammas liv som inte alls var som det såg ut, inte alls så som jag trodde att det var...men att göra det innebär också att man trampar andra på tårna och det är jag inte så intresserad av....jag vill ju tro att alla handlar utifrån vad de tror är bäst och att ingen gör nåt av ondo...utan att det handlar om oförstånd....

Tillbaka till detta med fattning....för några år sen drabbades en till oss i familjen närstående av bröstcancer...återigen leker jag stark för det är också den drabbade....åtminstone till det yttre. Jag hjälper till med det praktiska för det är ju jag bra på *raljerar över mig själv lite*...skjutsar dit det behövs...fikar och pratar...men inte om det som är kärnan. Jag har nu bestämt mig att nästa gång vi träffas på tu man hand så ska jag fråga om vi kan prata om det...om hon vill....
Nu när det gått några år och hon betraktas som "under kontroll" så kanske jag kan få lära mig...hur hon hade velat att vi gjorde...eller om hon kanske tyckte att vi gjorde rätt...

Allt detta har blivit än mer aktuellt då en till mig nära vän drabbats av samma sjukdom...och jag känner mig återigen förlamad. Känner att plattityderna ramlar ur mig när jag egentligen vill tala om hur illa jag tycker om detta....hur arg jag faktiskt är på kräftmonstret som återigen slagit klorna i nån jag tycker så himla mycket om....nån som har betytt så mycket för mig genom åren...

Jag vill lägga mig ner på golvet och bara skrika ut min förtvivlan och ilska över att detta ska hända...men nej, det kan jag ju inte göra för det är ju inte jag som drabbats....men egentligen är det ju jag som drabbats "också" för vännen är ju en del av min tillvaro.

Jag är fullt medveten om att det inte finns några raka svar elller nån enkel handledning....

Fullt medveten är jag också om att denna blogg nånstans osar egoism från min sida....att jag bara ser till mina behov...men nånstans känns det som att jag behöver tillgodose mina behov för att kunna vara det stöd jag önskar få vara...