kajsalisa

Helt plötsligt tror jag att det kommer att bli bloggat lite oftare när den här appen kommit!! Dessutom är ju Facebook under stor förändring vilket gör mig lätt förvirrad, det är jobbigt med förändringar ;)

Här går livet vidare, jag håller på att hosta sönder kroppen och alla mina medmänniskor men...inatt har jag fått sova halva natten och det är en stor framgång :)

Mentalt sett så befinner vi oss båda i Tyskland! Efter vårt besök i somras på Rügen så blev vi ju förälskade i den ön och nu när det närmar sig en jämn födelsedag i familjen så har vi bokat in oss på ett hotell i Sassnitz för att fira den jämna födelsedagen!

Det är alltså Blivande som fyller jämnt....ja, delbart med fem alltså ;)

Han avskyr verkligen att fira sin födelsedag och det var ju därför som vi oj, jag menar jag ställde till med festen i somras för samtidigt vet jag att det finns vänner som ändå vill visa sin uppskattning och sen är det väl aldrig fel att få gå på fest? För egen del har jag haft och har fortfarande lite ångest över att fylla femtio men det börjar lätta men som anledning till fest är det helt okej!!

Åter till Blivandes firande, jag tror faktiskt att han i minst fem år har blivit alldeles svart i ögonen när jag påmint honom om att när man fyller femtio så "måste" man ha fest. Man får inte lura sina vänner på ett party ;) Nej, naturligtvis har jag respekterat hans önskemål för vi är alla olika och det är just olikheterna som berikar världen!
Men vi har funderat mycket....hur gör vi den sjunde oktober? Hotell nånstans i Sverige, låser ytterdörren med dubbla lås och släcker alla lampor, rymmer till torpet? I somras när vi var på Rügen blev det solklart....det var på Rügen födelsedagen skulle firas!!!

Den här gången har vi bokat hotell så det är klart när vi kommer och nu har vi valt att bo i Sassnitz som vi uppfattade som en mysig liten hamnstad när vi var där i somras och tog en fika. Vi har hittat ett ställe som ser väldigt mysigt ut och som inte kostar en förmögenhet!

Nej, inte på jobbet men varje dag här hemma på gården!!

Jag hävdar med det bestämdaste att har man katt i stan så ska den katten vara innekatt! Våra städer är inte lämpade för att ha utekatter i. Varje dag blir en av gårdens katter påhoppade av en katt från granngården och de slåss så tussarna ryker och skriken ekar mellan husen. Senast igår hände detta på eftermiddagen och det som förvånade mig var att matte till den ena katten gick ut på balkongen och tittade på utan att agera!! Hon gick inte ens ut och släppte in katten trots att den satt bra länge utanför porten och skakade.

Tycker man att katter inte ska vara innekatter bör man avstå från att ha katt helt och hållet för det är inte bara andra katter som utgör en fara för de små utan staden rymmer många faror. Bilar och inte minst andra människor!

Våra katter är innekatter när vi bor i lägenheten och utekatter när vi är på landet och de har inga problem med det och så har det varit i nio somrar nu. Det händer ju att det ibland dyker upp nåt djur som Kajsa måste jaga iväg eller kanske rent av slåss litegrann med...hon går också under namnet Jansboskräcken därute!!! Ja, Ni kanske minns när hon spöade upp räven i början på sommaren :D Förra sommaren var en riktig jobbig sommar för Kajsa för då var hon i slagsmål med för oss helt okända djur men mården skulle kunna vara en motståndare hursomhelst så har hon sedan dess ett jack i örat.

För mig är det helt självklart att försöka sära på slagskämparna eller åtminstone störa dom så gott det går därför blev jag mycket förvånad när grannen bara stod som passiv åskådare på balkongen igår.

I vår familj har katterna lika självklar plats som vi människor, ibland lite mer...för mycket kanske men de har inte valt oss utan vi har valt dem och då ska vi ta hand om dem!!!

Just nu sitter jag och fryser för Lisa vill ligga på balkongen och sova, på nätterna är det trångt i sängen för Kajsa måste ligga vid våra fötter och F-N ta oss om vi försöker puffa undan henne....då kan man lätt räkna med antingen tio klor i foten eller 30 tänder...man vet aldrig!!! Hon är världens snällaste katt så det är inte av elakhet hon gör så utan för att försvara sin säng!!!

Om sängen är obäddad när Ni kommer hit så beror det på att Lisa låg där på morgonen....inte kan man störa en katts skönhetssömn?

Kort sagt.....det är inte vi som bestämmer i den här familjen!!!!

Egentligen skulle jag bara vilja skrika ut allt som snurrar runt i skallen just nu men jag har bestämt att lägga munkavle på mig så det är ingen idé att nån av Er idkar utpressning för det kommer inte att fungera ;)

Men det är så mycket information som ska ramla på plats så jag håller på att defraggar hjärnan för att få plats med det nya......men skaka på huvudet...ja, det gör jag utan att det har med defraggandet att göra!!!

I morgon hoppas jag komma med en mer underhållande blogg men efter helgens bloggenomgång så har jag kommit på att bloggen är mycket bra att skriva ner minnen i :P

Så detta inlägg är för mitt minne och inte för Er underhållning :D

Pust, livet som lyxhustru är nu ett minne blott! Slut med pralinerna och skvallerblaskorna på divanen. Jag har bytt ut skvallerblaskorna mot arbetsmaterial för nu måste jag förstå vad det är som förväntas av mig men oj, vad jag njuter!!

Ännu har jag lite svårt att förstå att denna vecka börjar med arbetslöshet och slutade med en anställning som YH-koordinator. Jag är ute och rör mig på okända marker men det har jag varit förut och det har gått bra så jag oroar mig inte. Att jag sen är kvar på samma företag som jag gått till varje dag det senaste året underlättar givetvis, jag behöver inte lära känna en ny arbetsplats och mina arbetskamrater vet redan vem jag är....det känns väldigt bra. Undrar bara hur många gånger jag kommer att åka till fel våning med hissen på morgonen...måste lära mig att programmera in en fyra i hjärnan istället för en trea...men å andra sidan kommer jag nog att stanna på trean för att önska Godmorgon till alla underbara människor jag haft förmånen att lära känna det senaste året!

En summering av senaste året är på sin plats känner jag. Den 14:e september förra året började jag min arbetsträning på Hermods SFI i Västerås, jag var inte nervös men lite orolig...skulle jag klara det här? Jag hade ju i bagaget några mindre lyckade försök, jag visste att jag inte hade den kapacitet jag haft men jag kände mig fylld av förväntan. Jag kom till en arbetsplats med underbara människor som visste precis hur de skulle ta hand om mig, jag blir fortfarande rörd vid minnet. Jag hade en självkänsla som stannade nånstans vid mina fotknölar. Vägde varje ord någon sa och funderade på om de menade det...misstänksam skulle man också kunna säga. Jag hade ju själv tryckt ner mig med hjälp från vården och försäkringskassan och även andra personer i min omgivning. Jag var inte ens övertygad om att jag var värd den här chansen! Jag fick så mycket uppmuntran och efter en tid kunde jag ta till mig det och tro på vad dom sa.

Jag började min arbetsträning mycket lugnt, bara några timmar i veckan och ökade långsamt och var nog uppe i 50% i slutet på november tror jag, detta för att det verkligen skulle fungera för mig denna gång. Jag minns så väl när jag förstod att jag var en i gänget och jag tror jag levde i förvirring den kvällen. Ett personalmöte där man frågade mig vad jag tyckte...någon brydde sig om mig som person och individ, en mycket märklig känsla. Förskräckligt kan jag tänka idag att jag var så djupt sjunken i min tro om mig själv.

Min kropp reagerade givetvis, jag fick ofta bråka med den den första tiden. Den ville inte gå ur sängen och in i duschen för att ta sig till jobbet. Inte så att den ville ligga kvar hela dagen men den ville vara hemma för det var vad den var van vid. Ingen ska tro att det bara är att börja arbeta efter sju års sjukskrivning! Jag ville gå iväg för det var skoj på jobbet men kroppen skrek nåt helt annat. Flera gånger vann kroppen men oftast vann jag! Att kroppen inte ville gå till jobbet hade absolut ingenting med lathet att göra det vill jag verkligen betona men den hade svårt att vänja sig vid de nya vanorna. Värk uppstod lite här och där, jag fick förkylningar, min fibrofeber återkom med jämna mellanrum...men äntligen var jag så stark så jag kunde stå över detta och ta mig iväg. (Här inser jag i skrivande stund att det var längesen fibrofebern härjade i min kropp)

I slutet på året fick jag en timanställning och jag fick ta klasserna ensam, häftigt och oj, så nyttigt. Helt plötsligt återfick jag en identitet som yrkesmänniska och naturligtvis bekräftelse. Bekräftelse behöver vi alla i olika former och i olika situationer. Jag visste att som mamma och sambo dög jag men som yrkesmänniska hade jag inga referenser längre. Ni vet hur det är när man träffar nya människor och de frågar vad Du jobbar med....det är inte muntert att säga att man är sjukskriven och arbetslös....utkastad från FK. Det ger en inte en speciellt rak rygg ;) Men helt plötsligt kunde jag åtminstone säga att jag jobbade som vikarierande SFI-lärare...mäktigt!

I februari fick jag en påringning från chefen där jag blev tillfrågad om jag ville ta över dataundervisningen på SFI....om jag ville?! Tänk att jag fick chansen trots att jag hade haft influensa och varit borta i flera veckor....vilken galen tanke.

Nånstans började jag helt plötsligt känna att den Ia jag kände bäst var på väg tillbaka, jag började våga ta för mig lite mer. När jag sen blev tillfrågad att följa med på en teambuildingdag på Sundbyholm började jag förstå att jag hade ett eget värde och straxt därefter blev det ju en ålandsresa med landets alla SFI-lärare inom Hermods. Det kanske kan låta underligt för någon men detta var en bekräftelse för mig...jag dög!

I onsdags när chefen kallade mig till jobbet så satt vi och pratade lite om min resa på Hermods och hon sa att hon trodde att den Ia som satt mitt emot henne var den Ia som fanns förr. Jo, sa jag, det är nog en hel del sanning i detta men....det är en bättre Ia. En Ia som är mycket mer ödmjuk inför livet och jag är idag stolt över vad jag åstadkommit.
 
Än idag är jag den förste att döma mig själv när något blir tokigt, jag tror fortfarande att folk tycker illa om mig och tycker att jag beter mig konstigt. Det finns fortfarande en del av mig som är misstänksam mot andra människor...men, och detta är ett stort MEN...idag bryr jag mig inte så mycket...jag är jag och duger jag inte så gå vidare till någon annan!

Jag kan förstå att Ni som känner mig i verkliga livet inte riktigt känner igen mig i det jag skriver men jag är en förskräckligt bra skådespelare som inte visat vad jag känt och hur jag mått. Det har varit mitt privilegie att behålla det för mig själv och jag har låtsats som att jag mått bra, inte ens mina närmaste har alltid fått veta. Idag försöker jag inviga min familj i mitt mående för att det är jag skyldig dem. Det är en läxa jag lärt mig den hårda vägen, jag behöver inte alltid vara stark.

Jag har stulit ett uttryck från Mia Törnblom som faktiskt genom sina böcker och föreläsningar hjälpt mig framåt och gjort det till mitt eget. Jag är inte navet i andra människors liv utan jag är navet i mitt eget liv!!!!