kajsalisa

Inför år 2008 gav jag mig själv ett nyårslöfte, jag skulle aktivt bli mer miljövänlig. I maj förra året kom jag i kontakt med ENJO som marknadsför miljövänliga städprodukter - man städar med fiber och vatten och slipper alla kemikalier! Jag föll direkt för produkterna och har sedan dess inte köpt en enda flaska med rengöringsmedel.
Jag var på flera demonstrationer, dels för att få köpa produkterna och dels för att komma ut och träffa folk vilket man inte gör så mycket när man är hemma och är sjukskriven. Här har jag skrivit mer om min sjukdomshistoria för den som är intresserad, för övrigt kanske det enda inlägg som är lika personligt som detta!

Jag kände ganska tidigt att detta var nåt jag skulle vilja prova, att demonstrera ENJO men jag insåg också att jag var sjukskriven och förmodligen skulle jag inte klara av det. Månaderna gick och en av mina närmaste vänner, P, satte igång. Hon har själv gått hemma länge med bland annat fibromyalgi, jag såg hur hon levde upp och blev mer eller mindre pånyttfödd. Nånstans började jag fundera, tänk om jag också skulle kunna få känna den glädjen hon utstrålade. Att få känna ett värde, få känna att man gjorde nåt av betydelse både för mig själv, familjen och miljön!

Jag blev inbjuden till en sk ENJO-kväll för värdinnor och vänner till ENJO's miljörådgivare. Naturligtvis blev jag erbjuden att bli miljörådgivare och jag tänkte att jag vill prova. Aldrig någonsin tänkte jag på att jag kunde tjäna pengar på det utan för mig var det att komma utanför hemmet och få känna att jag nånstans hade en annan roll än, Ia den sjukskrivna! Att åter lära sig att ringa människor jag inte kände så väl, att åka hem till människor jag inte kände. Att helt enkelt utmana mig själv att göra saker som jag kände ett obehag inför att göra.

Här missade jag en betydande sak och jag erkänner mig skyldig på stående fot och tar på mig hela ansvaret för detta - jag informerade inte Försäkringskassan om detta!

Nå, jag gick min utbildning på ca 5 timmar och skulle sedan ut och demonstrera. Konceptet är mer eller mindre detsamma som Tupperware eller andra liknande företag, man åker hem till folk som i sin tur bjudit hem sina vänner. Jag hade svårt att få ihop värdinnor, dels för att jag genom min sjukdom skalat av en del av mitt sociala nätverk och dels för att jag har svårt att ringa och "tränga" mig på. Min vän K ställde upp och hade en demo hemma hos sig och min sambos syster gjorde detsamma. Men jag lyckades inte få in några nya demon. Jag kämpade på av den anledningen att jag trots allt förbundit mig att göra ett visst antal demon mot att jag fick produkter att demonstrera.

Jag fick ihop mina demonstrationer genom att kämpa hårt och negligera de varningstecken som kroppen skickade ut...min vän P hade ju övervunnit dom och då borde jag också kunna göra det var min tanke, dessutom så har jag uppfostrats till att åtar man sig nåt så fullföljer man det!

I mars hade jag gjort mina "måsten" och det var dags för påbyggnadsutbildning, här borde jag ha satt stopp men nånstans i all ångest och vånda fanns också en glädje över att trots allt ha nån form av yrkesidentitet som jag saknat under så många år. Jag fick min utbildning på 2 timmar och jag skulle göra ytterligare ett antal demon . Under hela den här perioden hade jag flera rejäla förkylningar som varade i veckor och dessa evinnerliga febertoppar som är tydliga signaler om att min kropp försöker tala om för mig att detta är fel. Jag lyssnade inte...återigen, har man tagit fan i båten ror man den i land. Eller med ett bättre språk....Du ska vara duktig!

Inget av detta skrev jag om i min öppna blogg men Ni som har tillgång till min mera privata blogg vet att jag mådde riktigt dåligt, men om detta ville jag inget skriva till Er, Ni skulle bara se mitt "braiga" liv!

I början på maj fick jag veta att Försäkringskassan ringt till ENJO's vd för att "kolla" upp mig. Jag insåg genast att detta skulle ställa till problem och jag la genast ner min sk "verksamhet" för den var inte värd en strid FK..ack, så fel jag hade!

Nån vecka senare blev jag kallad till möte med kontrollgruppen på FK och fick där redogöra för varje liten detalj angående detta med ENJO. Jag berättade precis hur det varit, att jag uppskattade min arbetsinsats till ungefär 25 timmar på 7 månader och att jag då förmodligen tagit till i överkant.Jag hade haft 6 demonstrationer  á 90 minuter. Jag erbjöd dom dessutom att få mina lösenord till min sida på ENJO's nätsida men de avböjde.  Jag berättade också att jag inte tjänat några pengar på detta utan att jag tagit ut produkter till mig själv för den lilla förtjänst jag haft.

FK säger då att vad jag tjänat är oväsentligt det är arbetsförmågan de bedömer och jag känner mig då betydligt lugnare för 25 timmar på sju månader kan knappast räknas som betydande arbetsförmåga. Allt man gör i sitt liv räknas som arbetsförmåga i Fk's ögon, man får inte ens gå en kvällskurs i akvarell utan att anmäla detta till Fk får jag veta...jag konstaterar att det är tur att jag aldrig kom iväg på nån.
Jag får också veta att jag är anmäld av en anonym anmälare som läst i min blogg att jag säljer ENJO och att mannen på Fk suttit och läst min blogg för att se vad jag gjort!

Det är här jag börjar reagera ordentligt, att man får vara anonym gentemot den man anmäler kan jag tycka är okej men inte att Fk tar en anonym anmälare på allvar. Att sedan Fk har tid att lägga många timmar på att läsa en blogg för att se vad jag gjort är ytterligare en anledning till att jag studsar. Jag känner till flera sk riktiga "fuskare" och jag kan tycka att det är på dom Fk ska lägga sin energi. I detta fall ska tilläggas att jag ganska säkert vet vem som anmält mig och det gör mig ännu mera förtvivlad och också oroad, det är obehagligt att veta att det finns en person som vill en ont!

I måndags då det var dags för månadens utbetalning så började jag ana ugglor i mossen, jag fick nämligen inga pengar! Jag började jaga min handläggare på Fk men utan resultat, lämnade ett meddelande på telefonen och igår ringde båda upp mig!

Först ringde mannen från kontrollavdelningen och berättade att de bedömer att jag under november och till och med april haft en arbetsförmåga på 25 %, d.v.s. tio timmar per vecka och att jag kommer att bli återbetalningsskyldig för den perioden.

Ett par timmar senare ringer min vanliga handläggare och berättar att jag inte längre får vara sjukskriven utan att jag från den första maj är "friskförklarad" och står till arbetsmarknadens förfogande! Alltså natten mellan den sista april och första maj ökade min arbetsförmåga med 75 %!! De har stött och blött mitt nya läkarintyg och kommit fram till att visst har jag förhöjda värden men att jag i det stora hela fungerar normalt och att jag trots allt haft en verksamhet igång under de sista sju månaderna! Hon erbjuder sig att om ett par veckor när allt ramlat på plats för mig följa med till Arbetsförmedlingen och "lämna över" mig i deras händer varpå jag säger att jag vill att det ska göras så snart som möjligt. Jag har inte råd att låta saker och ting falla på plats, jag har en familj att försörja! Så på tisdag ska jag till Af och anmäla mig som arbetssökande på 100 %!

Här önskar jag att jag kunde dela med mig av mitt mående till de beslutande, att de fick prova att gå i mina skor en vecka. Jag önskar också att jag var mer av den typen som tyckte synd om mig själv och verkligen kunde förmedla detta vidare. Inte ens med min familj delar jag det innersta, jag har sen barnsben fått lära mig att bita ihop så långt det går. Ett stort "misstag" är också att jag aldrig varit självmordsbenägen, jag älskar livet men jag har en känsla av att man måste vara dramatisk för att bli trodd om nu ens det hjälper. Jag fick nämligen från en mycket insatt person veta att till och med cancersjuka i slutskedet utreds för eventuell arbetsförmåga. Man får inte ens dö i fred längre!

Konsekvenserna av detta är att vi får 9500 kronor mindre att leva på och alla vet vi väl att man rättar munnen efter matsäcken och det har vi precis som alla andra gjort. Jo, vi har kunnat leva bra och unnat oss det mesta vi velat och jag har heller aldrig klagat!

Vad som händer nu är att vi kommer inte att kunna åka på nån semester, vi kommer förmodligen inte att kunna behålla vårt underbara torp som har varit hela familjens lilla fristad, här har hela familjen kunnat och velat andas ut och sluppit stadens stress. Vi kommer inte att kunna ge familjens dotter det lilla extra...hon är den som kommer att drabbas hårdast av detta!

Vi råkar vara ägare av en bostadsrättlägenhet i ett attraktivt område vilket gör att jag behöver inte göra mig besväret att ens fantisera om att gå till sociala och ansöka om bidrag, nej, min sambo förutsätts försörja mig! Det spelar ingen som helst roll om vi har gemensam ekonomi eller delad...

Jag är fullt medveten om att det liv som nu väntar oss är det liv som många, många lever dagligen så tro inte att det finns nån självömkan i detta. Vi klarar oss!

Men är det detta samhälle vi vill ha, ett angiverisystem där vi ska omkring och misstro alla människor? Ett samhälle där man som sjuk inte får vara sjuk, där man inte får rehabilitera sig i lugn och ro?  Ska det inte finnas nåt utrymme för egna initiativ?

Jag tar fullt ansvar för att jag "gick bakom ryggen" på Fk och inte talade om att jag ville göra en arbetsträning men jag kan för mitt liv inte tycka att straffet är relevant till mitt "brott"!

Kanske kommer jag att få ångra att jag skrivit detta inlägg för jag förstår ju att både Fk och den anonyme anmälaren läser detta...kanske resulterar detta i en anmälan om förtal eller liknande men jag vill att Ni ska få veta hur det ser ut!

Jag anklagar ingen personligen för Fk's personal göra bara det de är ålagda att göra och Du anonyme...jag förstår att Ditt liv kanske inte är så kul men man måste ta hand om sitt eget i första hand!

Naturligtvis kommer jag inte att bara att stilla tigande finna mig i detta beslut utan det kommer att överklagas så långt det bara går för jag tycker själv att detta är ganska uppenbart att 25 timmars arbete på 7 månader inte kan likställas med att man är tillräckligt frisk för att jobba 100 %!

I mig finns ju en kämparvilja som jag inte visste att jag ägde och den tänker jag utnyttja. Jag har också stöd från flera betydande håll och det gör mig både glad och rörd!

Jag är fullt medveten om att det liv som nu väntar oss är det liv som många, många lever dagligen så tro inte att det finns nån självömkan i detta. Vi klarar oss!

Men är det detta samhälle vi vill ha, ett angiverisystem där vi ska omkring och misstro alla människor? Ett samhälle där man som sjuk inte får vara sjuk, där man inte får rehabilitera sig i lugn och ro?  Ska det inte finnas nåt utrymme för egna initiativ?
Jag tar fullt ansvar för att jag "gick bakom ryggen" på Fk och inte talade om att jag ville göra en arbetsträning men jag kan för mitt liv inte tycka att straffet är relevant till mitt "brott"!

Kanske kommer jag att få ångra att jag skrivit detta inlägg för jag förstår ju att både Fk och den anonyme anmälaren läser detta...kanske resulterar detta i en anmälan om förtal eller liknande men jag vill att Ni ska få veta hur det ser ut!
Jag anklagar ingen personligen för Fk's personal göra bara det de är ålagda att göra och Du anonyme...jag förstår att Ditt liv kanske inte är så kul men man måste ta hand om sitt eget i första hand!

Naturligtvis kommer jag inte att bara att stilla tigande finna mig i detta beslut utan det kommer att överklagas så långt det bara går för jag tycker själv att detta är ganska uppenbart att 25 timmars arbete på 7 månader inte kan likställas med att man är tillräckligt frisk för att jobba 100 %!

I mig finns ju en kämparvilja som jag inte visste att jag ägde och den tänker jag utnyttja. Jag har också stöd från flera betydande håll och det gör mig både glad och rörd!