Mammas myelofibros vann kampen!

Tänk så märkligt det kan vara...inte hade jag en aning om att det var så många som läste och att det jag skrev hade ett värde för nån annan???

Det har gått många månader sedan jag sist skrev och det har också hänt mycket. Jag kan ju börja med att berätta att min mamma avled stilla i slutet på mars månad.

En lördag i mitten på mars fick mamma så vansinnigt ont i sin höft, hon hade haft problem länge med värk i både höft och axel men trodde väl att det beroddae på att hon ofta ramlade när hon var uppe och gick på nätterna. Hon fick ju så kolossalt mycket starka tabletter för att kunna sova så det var inte märkligt och min pappa har just aldrig haft sömnproblem så hon kunde ju vara uppe och studsa utan att nån märkte nåt. Till hennes stora förtvivlan så handlade ofta de nattliga promenaderna om mat!! Mamma har aldrig varit uppe på nätterna för att äta...men sista halvåret så var det snarare en regel än ett undantag. För henne var det otroligt jobbigt för alla vet vad som änder  om man äter mycket på nätterna...de flesta av oss vet kanske också vad som händer om man äter mycket cortison!! Mamma ökade säkert 30 kg i vikt det senaste halvåret, gissa hur jobbigt det är om man redan innan har en viktfixering...

Nå, hon blev inlagd och de kunde inte hitta nåt egentligt fel förrän de gjorde en magnetröntgen då såg de att eventuellt fanns det lite vätska i höften men det var så lite så det var inget de kunde suga ut utan det skulle bli strålning. Strålningen oroade mig lite för det är ju nåt man hört att det ger ju inte alltid så positiva bieffekter. Under den veckan så kände jag att det är nog dags att göra ett besök i Småland...så jag bokade tågbiljett och berättade för mamma att nu kommer jag ner på söndag. Hon blev så himla glad och allt kändes så otroligt härligt. Eftersom mamma och jag under många år har haft en  minst sagt ansträngd relation så var det så härligt att mötas igen på ett nytt plan och med vuxna värderingar....samt att min mamma blev en mycket annorlunda människa efter att hon fått sin diagnos.

När lördagen kom så ringde jag mamma på sjukhuset och bara bekräftade att allt var okej, hon var då strålande lycklig hon bara kvittrade i telefonen...dels för att jag skulle komma ner och för att hon skulle få permission under söndagen fram till måndag eftermiddag. Hon skulle dessutom få åka på taxutställning i Moheda och då också få träffa släktingar från Gotland som vi inte träffat på mycket länge.

Min svägerska hämtade mig på stationen i Alvesta och vi åkte genast till Moheda för att möta upp resten av familjen. Tack och lov hade min svägerska varnat mig för att mamma förändrats...för hon hade svullnat något så enormt av all cortison men det var fortfarande min mamma. Det kändes lite skumt att min aktiva spralliga mamma satt i rullstol men hon var där och jag slapp att bara träffa henne i sjukhusmiljö!!

När utställningen var slut åkte vi hem till mamma och pappa i Alvesta och drack kaffe allihopa...även min bror och svägerska. Mamma var trött men hon var med nästan hela tiden, en kort stund gick hon och la sig för att vila. Framåt kvällen åt vi mat tillsammans allihopa och när bror och svägerska åkt hem till sitt så satt mamma, pappa och jag uppe och pratade till ganska sent på kvällen. Mamma struttade omkring därhemma så gott hon kunde, använde en kontorsstol som rullator. Plockade fram  lite grejer som hon ville att jag skulle ha med mig tillbaka till Västerås när jag åkte hem. Framåt tolvsnåret gick vi och la oss för det skulle ju komma en morgondag......

Jag vaknade till vid sjutiden av att jag hörde mamma och pappa prata men det var ju inget märkligt eftersom de ofta vaknade tidigare än jag så jag somnade om i godan ro. Vid halv nio vaknade jag och gick upp till pappa och drack lite kaffe, då berättade han att mamma kräkts vid sjutiden på morgonen men det var inte nåt som oroade eftersom det hänt flera gånger sista tiden. När klockan blev nio så tyckte jag att det var dags att mamma vaknade till så vi hann prata lite hemma innan det var dags för henne att återvända till sjukhuset och jag fick då ingen bra kontakt med henne. Min första tanke var att medicinerna gjort att hon blivit så borta. Jag frågade pappa om det kunde vara så att hon blandat ihop medicinerna mend et trodde han inte för såvitt han visste så hade hon inte tagit mediciner nnär hon var vaken vid sju. Ja, vi bestämde oss för att försöka väcka henne med jämna mellanrum så hon kom till medvetande. Så här efteråt så kan jag ju se att vi borde ha förstått bättre men hur ska man veta...ingen av oss har ju jobbat inom vården och har såna kunskaper! Pappa och jag har ju bara tillsammans 65 års erfarenhet av det postala arbetet och den gick ju inte att använda här!

Så småningom så blrjade jag nog sakta ta in att nåt förändrats och när min svägerska ringde och sa att hon var på väg så berättade jag att jag itne riktigt förstod hur vi skulle få mamma tillbaka till sjukhuset under eftermiddagen... A (svägerskan) satte sig i blien och åkte mot Alvesta på vägen kom hon på bättre tankar och åkte förbi vårdcentralen och pratade med mammas familjeläkare som inte var behandlande läkare för mamma var ju i det fallet överskriven till dagvården på Växjö lasarett. Han satte direkt på sig rocken och kom med A hem till mamma. Han satte sig bredvid mamma i sängen och pratade några ord med henne och sedan bad han oss att vi skulle samlas i köket och prata lite. Han sa då precis som det var utan omskrivningar att mamma fått en stroke och att det var slutet som var här. Pappa och jag fick då ta ställning til hruvida vi ville att hon skule få dö hemma eller om vi ville att hon skulle till sjukhuset...beslutet var inte svårt...självklart skulle mamma få dö hemma!! Vi visste båda att det var hennes önskan och givetvis ville vi uppfylla den.

Genast satte en massa praktiska saker i gång...jag fick ringa hem och ta kontakt med mina barns pappa för att han skulle kunna prata med mina söner och berätta....låta dom ta beslut huruvida de ville komma ner eller inte. I allt detta fanns också en stor förtvivlan...vi visste att denna stund skulle komma men vi var itne förberedda på att det skulle hända just då. Döden är ju nåt man skjuter ifrån sig även om man vet att den står utanför dörren och väntar. Vi fick en enorm hjälp av sköterskepatrullen som kom var tredje timme och tittade till mamma och gav henne morfin så hon skulle slippa smärta.

Min äldste son valde att komma ner med tåget på tisdagen och det var då mitt på dagen vi hade sista pratkontakten med mamma efter att han kommit så sjönk hon bara djupare ner i medvetslösheten och onsdagen den 29:e mars 04.34 så somnade min mamma in efter två och ett halvt års kamp mot en mycket elak sjukdom.

Det var en gåva att få vara med för om döden är så vacker så är den inget att oroa sig för. Hon bara drog en djup suck och sedan var det slut. Vi fanns runt henne allihopa...hon kände sig trygg.

Fortsättning följer en annan dag. Den som vill får gärna mejla mig på
kajsalisa2002@hotmail.com för såvitt jag vet kan jag inte se Era mejladresser men hör gärna av Er för detta är inget jag har nåt problem med att prata om och prata behöver man...kan jag tillföra nåt är det bara bra!!!