Livet förändras
I september 2010 klev jag in på Hermods i Västerås för att arbetsträna efter en lång sjukskrivning och jag hamnade i ett gäng med helt underbara människor som på alla vis stöttade mig i min väg tillbaka i arbetslivet utan att ställa några frågor, mer än de riktigt nödvändiga. Snabbt kände jag mig som en i gänget och sakta men säkert så byggde jag upp ett nytt självförtroende och inte minst min självkänsla stärktes. Jag började tro att jag faktiskt var värd nåt och att jag hade något att ge. Faktum är att det är nog den bästa arbetsplatsgemenskap jag stött på, visst har det funnits tillfällen där man haft olika åsikter om saker och ting men det är ju också nödvändigt för att utvecklas.
Jag tror kanske att mina kollegor inte riktigt förstod hur skör jag var och hur dåligt jag faktiskt fortfarande mådde den där dagen i september för jag är en ganska bra skådis. Just därför så känns det så märkligt att i morgon är sista dagen vi jobbar tillsammans och det som är märkligast av allt är att det är inte jag som slutar utan dom!
Deras arbetsuppgifter finns inte kvar utan de går alla vidare till nya utmaningar i arbetslivet medan jag blir kvar, mycket underligt känns det. Jag har de sista månaderna försökt förtränga det för det känns faktiskt lite tungt men idag är det påtagligt. De tömmer sina rum medan jag bara flyttar mina saker till ett annat rum...
Jag hoppas att de förstår att de faktiskt har fått en speciell plats hos mig och att jag är tacksam för all hjälp tillbaka till en yrkesidentitet, utan dom hade det aldrig gått så bra!!!
Som tur är finns några kvar och det gläds jag åt!!
Skrytblogg!!
Tomas Tranströmer fick äntligen nobelpriset!!!
Vare sig Blivande eller jag själv betraktar oss som några riktiga kultursnubbar men vi håller gärna lite koll på kultur och vi njuter till fullo när vi väl tar oss i kragen och besöker något kulturellt arrangemang. Men Tranströmer har väl knappast gått någon förbi? Själv blev jag uppmärksammad på Tranströmer när jag gick en kurs i Södertälje med ett gäng underbara människor 1995. Det var Elin, en ung och underbar tjej som påvisade några dikter för mig och sen dess har han en liten del av mitt hjärta (Elin också för övrigt även om jag är dålig på att visa det).
Jag är dålig på poesi möjligtvis för att när man läser poesi måste man ha en speciell fantasi eller känsla och den känslan saknar jag ofta. Jag är alldeles för mycket realist och har svårt att känna in poesi, jag läser det som står och kan ofta bli nedstämd för att jag misstolkar orden. Jag har ju två poeter i familjen som skriver mycket vackra dikter men jag väljer att inte läsa dom för de är så mörka och då blir jag orolig att dikterna speglar deras inre. Det hjälper inte att jag vet att det inte är så utan att det är såna poeter dom är.
Tranströmer förstår jag, oftast, och uppskattar mycket! Här i Västerås har man lagt ett antal gatustenar med några av hans haikudikter. Jag brukar stanna och läsa dom och då kommer nåt lugn i kroppen och så kan man vandra vidare i gatularmet.
Nåt annat som är häftigt är att jag faktiskt vid ett flertal tillfällen i början på 90-talet träffade Tranströmer och hans fru Monica. Jag jobbade på det postkontor där de var regelbundna kunder, kanske inte så personligt men dock ;) Jag har träffat och pratat med en nobelpristagare i litteratur!!!
Blivande slår mig dock med en hästlängd, han har till och med tagit honom i hand!!!!
Låter det som att jag skryter??? Jo, kanske men det tycker jag nog att jag kan unna mig ;)
Oumbärlig eller behövd?
Idag ligger jag hemma i sängen eller jag borde åtminstone ligga i sängen men det finns saker jag måste göra ändå, jobbrelaterade saker och det är här jag börjar tänka...
Att vara oumbärlig, vad är det?
Jag känner mig absolut inte oumbärlig, jag vet att jag på många sätt och vis är lätt att ersätta men någonstans finns det också en bra känsla i att att vara behövd. Som Ni alla vet så har jag under så många år "bara" varit behövd här hemma i familjen, vilket givetvis inte är att förakta, och nu har jag ett jobb där jag känner mig behövd.
Det jag "behöver" göra idag skulle nån annan kunna göra helt utan problem men det skulle ta lika lång tid att sätta in någon annan i det som att göra det själv alltså väljer jag att göra det själv för jag är inte dödssjuk.
Är det att göra sig själv oumbärlig eller är det att välja den lättaste vägen och ändå känna att man är behövd?
Jag tycker att det är två olika saker som man inte ska blanda ihop, alla behöver känna sig behövda!
Vi har blivit fler!
Jobbet tar en hel del tid men jag älskar verkligen mitt jobb. Visst, allt är inte rosor men om jag plockar fram vågen så blir det tyngst i positiva skålen och det räcker för mig! Att jag sen fick mitt vikariat förlängt gör inte heller speciellt ont!
Ständigt så har jag idéer till olika inlägg men de verkar stanna på idéstadiet....
En av anledningarna till att det blir tunt bland inläggen är nog också att jag inte är speciellt anonym i mitt bloggande längre och där får jag väl skylla mig själv men det gör också att jag känner mig lite hämmad. Kanske är det dags att starta en ny alldeles anonym blogg....men det känns ju konstigt det också :S
Nä, det får vara så här så länge och så får det bli nåt litet livstecken emellanåt :D
Familjekonstellationen har förändrats för några månader sedan så sa jag till Blivande att den här julen blir vi bara fem dvs de ordinarie familjemedlemmarna men ack så fel jag hade.
Vi har nu tre svärbarn vilket innebär att vi kanske blir åtta till bordet på juldagen då vi firar julafton och det tycker vi är jättekul för vi gillar verkligen alla våra svärbarn. Jag skrev ju tidigare ett inlägg om detta med att lämna över till svärdottern och jag tycker att vi/jag lyckats rätt bra. Den största förtjänsten är mina svärdöttrars för de är helt underbara, de säger nämligen i från och det gillas mycket av mig! De säger vad de tycker och den typen av människor är mina favoritmänniskor för det är pålitliga människor!
