Gårdagens efterlysning gav snabbt resultat....den ena blev igenkänd på ett husvagnsrally utanför stan och gav sig genast tillkänna. Jag tror han vädrade mat ;)

Den andre är fortfarande lite osynlig men jag gissar att han är rädd för bacillerna :D

Ni förstod väl att det var ett skämt....?

Jag tillhör den sortens förälder som faktiskt inte vill att mina barn ska känna sig tvungna att hälsa på i tid och otid...jag vill att de ska hälsa på för att de vill och inte för att de känner sig tvungna. Och ibland blir det ofta och ibland blir det mer sällan! Av nån lustig anledning blir det oftare på sommarhalvåret när vi befinner oss drygt två mil från deras bostäder än på vintern när det bara är ett och två stenkast som skiljer!!!!

Att jag inte är någon telefonmänniska vet dom och det kompenseras av att deras pappa är det....och nog tror jag att de vet att jag tänker på dom och bryr mig om dom även om jag inte ringer varje dag eller kanske ens varje vecka!!! Usch, det där lät nästan lite samvetstungt...borde jag ringa åtminstone varje vecka???

Å andra sidan har vi kontakt via Facebook...de ser vad jag gör och jag ser vad de gör även om jag inte alltid vill se.

Finns det något rätt eller fel.....eller är det upp till varje familj att hitta sitt sätt??????