Så sa alltid min mamma när hon tyckte att mina samtalsämnen blev lite väl självupptagna ;) så därför har jag undvikit att blogga den här veckan för då skulle det bara ha blivit jobbprat. Veckan har nämligen varit fylld av arbete, jag måste ju försöka samla på mig så mycket kunskap jag kan från min kollega som ska gå på pappaledighet!!! Men kort sagt så känns det som en härlig utmaning och det är härligt att vara igång ordentligt igen!

Igår morse gjorde jag en häftig upptäckt, när jag satt i bilen på väg till jobbet och fick stanna vid stadens Röda torg på grund av rött ljus så insåg jag att jag var på väg till jobbet utan att ens ha funderat på hur kroppen mådde, det går numera på rutin att ta sig till jobbet. Antagligen har jag gjort så under en längre tid men jag har inte tänkt på det tidigare. Kanske låter det konstigt i vissa öron men den som varit i min situation förstår vad jag menar. Jag har varit så van i så många år att bara fokusera på hur jag mår att det blivit en vana, en rutin. Nu kan jag bara konstatera att jag är färdigrehabiliterad, visserligen bara till 50% men det är mycket gott för mig!!!

Restaurangbesöket blev naturligtvis lyckat, så skönt att umgås med människor som man känt så himla länge och som ändå uppskattar att ses ;) Sen måste jag väl tillägga att Indigo i Västerås kanske inte rekommenderas men det beror förstås på vilket tålamod man har. Servicen var nämligen under all kritik vilket jag hört från flera håll tidigare men efter en recension i VLT i veckan så verkade det ju ändå som att det blivit något bättre men icke....jag har aldrig varit med om så dålig service!!! Det kaffe, en helt vanlig kopp kaffe, som en av mina vänner beställde dök över huvudtaget aldrig upp! Vatten fick vi hojta och jag menar hojta om flera gånger. Nej, usel service men fantastisk mat, de kommer att få en chans till men det beror helt på deras i vår stads unika koncept!!!

En sak till måste bara kommenteras, ett av de vackraste och mest smittande leende har gått i graven denna vecka. Stefan Liv min absoluta hockeyfavoritspelare dog i den omtalade flygkraschen i veckan. I tio år har han varit anledningen till att jag överhuvudtaget har tittat på hockey emellanåt och jag tror att det varit så för många fler....han var en folkkär idrottsprofil och det var han mwedan han levde också inte bara nu när han är död som jag hörde någon påstå på radion!!!
Sen kan jag tycka att det är skamligt att plötsligt nu ska de ryska ledarna ta tag i flygsäkerheten, borde det inte ha gjorts för längesen?? Måste det till ett helt hockeylags död för att det ska tas på allvar? Är hockeyspelare mer värda än "vanliga" människor???

Helgen tillbringas som vanligt i torpet och det ska snart ut och plockas svamp men först melodikryss förstås!!!!