...ruskigt fort och ändå långsamt.

Idag är det ett år sen pappa dog och det känns märkligt, jag har fortfarande svårt att aceptera att båda mina föräldrar gick bort så unga, 64 och 70 år, och så nära varandra, 2006 och 2010.

Jag ska inte sticka under stol med att jag saknar min mamma mest men det beror nog på att vi kom varann så nära under hennes sista år, vi återupptäckte varandra som två vuxna kvinnor och den relationen klarade vi bättre än relationen som mor och dotter.

Jag var som liten pappas flicka, väldigt mycket pappas flicka men livet kom emellan och relationen blev en annan, förmodligen för att jag själv blev vuxen på ett mycket brutalt sätt som pappa inte kunde hantera på annat vis än sitt eget. Ja, Ni får nöja Er med dessa ord, kanske kommer berättelsen att berättas nån gång men då kommer Ni inte att känna igen den.

Men jag känner idag att jag är glad att jag fick de föräldrar jag fick och har "förlåtit" dem för alla de gånger jag inte fick göra som jag ville. Idag har jag nämligen insett att jag fick göra mycket mer än jag inte fick göra, det kanske inte alltid var så lätt att vara förälder till Kajsalisa som var en synnerligen envis och målinriktad individ.

Eftersom jag tror på ett liv efter detta så hoppas jag att både mamma och pappa har det bra där dom är!