Att jag älskar ungdomar är nog ingen nyhet för nån av Er som läser min blogg någorlunda regelbundet. Att ta sig tid att lyssna på ungdomar berikar livet enligt min mening och det lär mig så mycket.

Jag fick igår höra att en av sönernas kompisar hade sagt att ”Ia har stenkoll på allt som händer och det vete f-n hur hon bär sig åt!”
Jag lyssnar och iakttar och frågar…det räcker långt! Dessutom har jag min egen ungdom i färskt minne om än det är många år sen jag var där…men mitt minne är gott!

Jag var själv ingen direkt rebell men jag kände rebeller och min bästa väns föräldrar var fosterhemsfamilj och därmed kom jag i direkt kontakt med ungdomar som inte hade det lika förspänt som jag själv hade. Redan då blödde mitt hjärta för dessa ungdomar. I mitten på 90-talet jobbade jag som behandlingsassistent på ett ungdomshem och jag stortrivdes…med ungdomarna men inte med institutionssystemet, det är inte meningen att ungdomar med mindre problem ska komma därifrån med större problem. Jag tror inte på tanken att låsa in ungdomar, åtminstone inte utan adekvat behandling.

I vår familj pratar vi mycket, vi samtalar ofta och länge vid matbordet som är en central plats om än den centrala platsen ibland är vid vardagsrumsbordet. Som vuxen kan man inte bara säga vad som är fel och vad som är rätt för ibland har vi vuxna fel. Det som var fel när vi var unga kanske inte är fel idag. Samhället förändras och det måste vi också göra och genom att samtala så lär man sig hela tiden nya saker. Vi vuxna måste tala om varför vi säger nej inte bara säga nej! Vi måste förklara och låta de unga berätta hur de ser på saken och vi måste våga ändra våra beslut precis som de unga också måste vara lyhörda för vad vi säger men det är vi vuxna som måste gå före och visa vägen.

Jag har några förebilder och jag tänker inte nämna alla men givetvis var mina grannar från barndomen stora förebilder men också min morfar. Jag bodde några år i tonåren hemma hos min morfar och jag visste alltid att jag kunde komma hem med mina kompisar dit och mina kompisar gillade min morfar. Han tog sig tid med oss, han deltog ofta i samtalen men drog sig lika ofta undan…det är en balanskonst i sig men min morfar behärskade den till fullo. Man kan då tänka att det berodde på att jag var barnbarn och att det är lättare att vara morfar än pappa men både moster och min mamma har berättat att han var likadan när de var unga.

Jag inbillar mig att många unga idag inte har nån vuxen att prata med, att många vuxna är så upptagna med att förverkliga sig själva att de inte hinner lyssna på sina unga. Jag gissar att det är alla krav från samhället som ställt till det, pengar är så viktiga. Pengar är viktiga, vi måste ha tak över huvudet och vi måste ha mat på bordet inget snack om det. Men måste vi ha dessa lyxiga bostäder som kostar multum att köpa, måste vi ha alla lyxartiklar som fyller våra skåp? Måste vi leva upp till devisen…den som har mest prylar när han dör vinner?

Jag säger inte att jag är perfekt för det är jag långt ifrån men jag granskar mig själv dagligen för att vara en så bra vuxen som möjligt. Och med risk för att låta dryg så tror jag att jag gör ganska bra ifrån mig då familjens unga ofta kommer med förtroenden men ingen är så bra att de inte kan bli bättre!

Behandla Era barn med den respekt Ni önskar att de visar Er!