I ett par dagar nu så har tårarna runnit ner för kinderna så fort jag har tänkt på Bästa Vännen och hennes döttrar. De var i morse tvungen att ta bort sin hund, Janko.

Att behöva göra sig av med sin trognaste och bästa vän är nog bland det värsta man kan uppleva. En vän som vandrat bredvid en så länge och som alltid varit där och alltid lyssnat, om än med måttligt intresse ibland kanske.

Janko har också för mig varit en speciell hund. Jag hade förmånen att få åka med och hämta den lilla sötnosen när han skulle flytta hem till Bästa Vännens familj. En liten söt skit som satt där på golvet mellan BV's fötter.

Han var en av de lustigaste hundar jag mött, stor och stöddig....skulle man kunna tro om man inte kände honom...han hade bara en kaxig attityd för att dölja lite feghet. Precis som många av oss människor!

Han hade dessutom en massa kattmanér sig för precis som min Kajsa har en massa hundmanér sig för. Vi brukade skoja om att om man blandade Kajsa och Janko...då skulle man få en riktig katt och en riktig hund...nu hade vi två blandningar!

Janko och jag kamperade ihop en semester och det var den mest lättskötta hund jag känt...han sov till jag sov...han åt när han fick mat....han ville aldrig dricka "gammalt" vatten!

Jag är så glad och tacksam över att jag fick vara en del av Ditt liv Janko!!!



Jag kommer att sakna Ditt studs och Ditt hopp när jag kommer!!!

Hoppas det finns lite snö emellanåt i Din hundhimmel så Du får skälla på den och borra ner nosen på det sätt som bara Du kunde här bland oss!!!


Ps....hoppas den där otäcka schäfern som bara Du och jag träffade är i nån annan himmel!