Kristian Gabriel 22 år!
Han föddes under en del dramatik då det under hösten 1986 var nån strejk bland sjukvårdspersonal så jag fick inte komma till de undersökningar som jag borde ha gjort så den sista tiden i mammas mage fick han ingen näring så det var en liten skit som kom till världen 46 cm lång och vikten var inte mycket att tala om 2330 gram...då var han inte speciellt uppkäftig ;)
Jag hade drabbats av dels havandeskapsförgiftning och dels en infarkt i moderkakan...undervikten tog han dock snabbt ikapp och det är då definitivt inget som märks idag...snarare tvärtom!!!! Han börjar sakta men säkert anta den traditionella lastbilschaffisens rondör!
När vi väl kom hem då i januari 1987, han fick på grund av sin undervikt och gulsot stanna nåt dygn längre än jag på sjukhuset men väl hemma som slog Kung Bore till och det blev riktigt kallt...runt 20-25 minusgrader i flera veckor vilket inte alls var så skoj för jag fick inte gå ut med honom förrän han vägde 3 kilo så barnavårdscentralen kom hem till oss och vägde och mätte den lilla gossen!
Han var då en mycket aktiv ung herre som visste precis vart skåpet skulle stå tyvärr är det en egenskap som runnit av honom på vägen!! Efter endast ett par veckor så visade det sig att han dessutom hade kolik och jag lovar...det var inte kolik av den vanliga sorten för han skrek 14 timmar om dygnet i 8 månader...att han har en lillebror är egentligen ett under!!!
Vi fick alla möjliga tips på hur vi skulle bära oss åt och jag tror nog att vi i ren desperation provade allihopa....inget fungerade dock!! Till sist så orkade vi inte längre så han fick läggas in på sjukhuset för avlastning under en vecka och då sov jag mer eller mindre dygnet om...förutom när jag då satt vid honom! Just då var det blandade känslor i min kropp....naturligtvis var det synd om det lilla söta barnet som hade så ont i magen...men sen var det ju alla spruckna illusioner om hur det skulle vara att bli förälder!!
Dock har han växt upp och det har hela tiden hänt saker runt omkring honom av olika de slag...han har varit en synnerligen aktiv pojke...jumpat på isflak i en bäck...blivit påkörd av en bil i 90 km...ja, tack gode gud har jag nog glömt hälften!
Idag vid 22 års ålder är något mer stillsam....eller?
Nu kan man tycka att jag som mamma är lite elak mot min son i den här bloggen men jag lovar att han kommer att läsa den och han vet att jag älskar honom av hela mitt hjärta och att det är bus och kärlek i det jag skriver!!
Vi syns på lördag käre son...ser framemot kaffe och tårta i Ditt krypin!
Va gulligt du har skrivit :)
Han blir säker lika lycklig som mina barn är när jag skriver hur det gick till att bli gravid:)
Jag blev jätteglad själv, av din kommentar.
Jag kommer nu också orka laga mat till min gubbe, jag värmer det han lagade igår till honom om/när han kommer hem:)
Tur att din gubbe får lite mat imagen, kanske jag får en stjärna av honom på himlen:)
Må så gott!
Vilken härlig berättelse om din son! Hoppas han haft en är hlg dag (förhållandevis alltså) och att du firat 22 år som mamma. Beklagar sorgen med f.d. svärfar, men han verkar ha levt ett härlig liv och givit ett härligt avtryck här i världen!
Jättefint skrivet, grattar i efterskott.<-<-<-@
Mina äldre älskar när jag berättar om när de var små och om vad som hände, de läser även min blogg och ser och vet att man skriver av kärlek även fast det skrivs både ros och ris,,:-)
