Skriver

Jag sitter vid den bärbara datorn i sovrummet framför fönstret som jag brukar och skriver när katten Lisa kommer och stryker sig kring benen kanske vill hon säga att "Matte, jag har saknat Dig idag". Hon blir ju ganska ensam på dagarna när jag denna vecka deltar i en kurs. Jag fortsätter surfa lite för att tömma hjärnan från dagens alla intryck.

Rätt som det är så svischar det till ovanför huvudet, jag vänder mig om och inser att en fågel tagit sig in i mitt sovrum. Jag hinner notera att det är en trädgårdssångare. Lisa sitter i vardagsrummet bara några meter bort och verkar mest tycka att matte gör sig lite löjlig som duckar och låter underligt, matte är definitivt inte som hon brukar. Jag gissar att Lisa har inte ens märkt att det är en fågel inomhus och inser raskt att jag måste få ut Lisa innan hon märker fågeln för annars, ja, annars orkar jag inte ens tänka på.

Jag lyfter sakta upp Lisa för att se om det möjligtvis kan vara så att hon burit in fågeln för att visa mig hur duktig hon kan vara, men hennes puls verkar inte bulta lika mycket som min, den kommer inte ens i närheten noterar jag. Jag gosar lite med henne och släpper sedan ner henne utanför dörren. Men, stänger jag dörren för att Lisa inte ska komma in ja, då kan ju omöjligt fågeln komma ut. Jag känner att jag befinner mig i ett moment 22, hur jag än gör blir det ohållbart.

Jag säger åt Lisa att "Gå nu ut och kolla om allt är som det ska i trädgården, Du har ju inte varit ute sedan igår kväll!!" Hon verkar förstå vad jag vill och går iväg nånstans, vilket övertygar mig om att hon inte tagit in fågeln till mig!

Fågeln sitter uppe i hörnet av min säng och jag ser hur dennes hjärta bultar i ungefär samma takt som mitt hjärta gör.

Hur löser vi detta? Kan vi försöka samarbeta frågar jag fågeln lite försiktigt, den verkar inte bry sig om mitt erbjudande.

Här är det väl på sin plats att bekänna, jag är livrädd för fåglar inomhus!
Den där underbart vackra söta fågeln som sitter ute i den väldoftande schersminbusken och sjunger så vackert förvandlas till en dront, den sedan 1680-talet utdöda fågelarten. Vad gör man med en dront inomhus?
Ja, jag gör nåt som är totalt irrationellt, jag ringer Den Blivande Maken. Jag vet inte vad han ska kunna göra per telefon men det känns tryggt att ha hans röst i örat medan jag fångar dronten eller åtminstone försöker få den att förstå att den har det betydligt bättre utomhus.  Hur man nu lyckas få en fågel som tillhör en utdöd art att förstå att det är tryggare utomhus?

Jag stänger dörren mellan sovrummet och vardagsrummet så den bara är i sovrummet, öppnar fönstret och tänker att nu kan den om den behagar flyga ut och jag kan stå utanför och se att den verkligen kommer ut. Med Blivande Makens röst i örat talar jag om vad jag gör och han tycker att jag är duktig! Jag går in i vardagsrummet för att hämta skarvsladden så jag kan koppla upp datorn utomhus istället, då svischar det till runt öronen igen! Det är ytterligare en fågel inne! Jag konstaterar i telefonluren att fåglarna har invaderat torpet. "När kommer Du ut?"

Min rationella hälft säger åt mig att stänga dörren mellan farstu och kök och öppna dörren mellan vardagsrum och sovrum. Nu gör jag bara som jag blir tillsagd och jag hör nästan hur Den Blivande maken njuter av den ovana situationen.

Jag får veta att räddningen kommer om ett par timmar och jag tänker att "ja, ja till dess får jag sitta i trädgården och skriva". För in går jag inte, men kommer i samma sekund på att jag måste gå in för datorn är ju kvar inne och den måste jag ha. Kommer in i farstun och då hör jag helt plötsligt hur det flaxar i köket! Jag undrar om jag just nu befinner mig i en scen från Hitchcock´s film "Fåglarna" som jag aldrig sett! Det verkar vara fåglar i hela torpet!

Den fågeln sätter sig fint framför det enda öppningsbara fönstret i köket och verkar be mig att öppna. Jag smyger fram försiktigt innan den också förvandlas till en dront, hakar av den vitmålade men avskavda fönsterhaken. Fågeln börjar flaxa och min hand dras snabbt undan. Fågeln sansar sig och verkar plötsligt förstå att om den där underliga människovarelsen ska släppa ut mig så måste jag sitta stilla. Jag puffar upp fönstret med mina fingertoppar och ser hur fågeln tar ett djupt andetag, sätter sig på karmen. När jag tar upp förskäraren för att förlänga min arm och puffa upp fönstret ytterligare så flyger den iväg i rena förskräckelsen!

Det är inte utan att jag funderar, kan fåglar flyga genom stängda dörrar för när jag gör en snabb inventering i resten av torpet verkar dronterna lika utdöda som de verkligen är. Jag konstaterar med lättnad att det känns skönt att räddningspatrullen är på väg och kan söka igenom torpet lite noggrannare än jag.

Jag försöker förtränga bilden av hur det trots allt kanske finns en fågel kvar i sovrummet som börjar röra på sig när jag och Lisa somnat.

Jag sitter i det gamla torpet från 1800-talet vid min nyinredda skrivplats och lyssnar på de ljud som tränger in genom de tjocka rödmålade träväggarna. Det är ljud som finns överallt men som blir så mycket tydligare här på landet. Jag tittar ut genom det tredelade fönstret framför mig, jag tänker de borde både målas och putsas. Innanför fönstret har jag sällskap av ett par surrande stora svarta flugor som jag funderar på om jag brutalt ska slå ihjäl med den gamla flugsmällan i rotting som vi hittade på en loppmarknad för några år sen eller om jag ska vara den djurvän jag gärna utger mig för att vara och bära ut dem istället.

Fåglarna kvittrar för fullt trots att det sägs att de slutar att sjunga när midsommaren är över, det verkar inte våra fågelvänner ha hört. Sädesärlan sitter på den slitna men fullt fungerande trädgårdsstolen och tittar mig rakt in i ögonen medan han ivrigt på sädesärlors vis vippar på stjärten. Vinden susar sakta genom den öppna blåmålade ytterdörren, jag hör hur den sakta sveper genom de nästan hundraåriga talltopparna som skyddar mig från insyn. Ute på det gigantiska sädesfältet ser jag några rådjur som avvaktande och trevande försöker ta sig till säkrare mark.

Den långhåriga skogkatten Lisa skymtar jag i syrenbersån, kanske var det just henne den vippande sädesärlan ville göra mig uppmärksam på. Det är trots allt bara ett par veckor sedan hon decimerade deras barnaskara.

Långt borta, bakom de skyddande tallarna hör jag bilar passera. Jag tittar på klockan och tänker att de är nog på väg hem från sina jobb. Hem till sina familjer, hem till nästa arbetspass.

Själv andas jag, jag andas i och med min tredje lunga.

Här i denna oas finns inga brummande fläktsystem som ibland ger mig känslan av att befinna mig på en ständig ålandskryssning, inga störande grannar av mänsklig art. Jag slipper höra när grannen går och gör sitt sista toalettbesök för dagen. Inte heller behöver jag höra när grannen kommer hem lite glad i hatten från krogen med en dieseltaxi. Jag slipper höra hur grannkillen sitter vid datorn framför sin öppna franska balkongdörr och chattar med sina vänner på msn...pling, plong, pling, plong.

Nej, härute kan jag bara njuta av att se alla fåglar och blommor när jag själv gör ett besök på hemlighuset fyrtio meter från torpet. Vid nåt tillfälle har jag blivit iakttagen av Mickel Räv när jag suttit med dassdörren på vid gavel.  Det enda som brummar här är den elektriska pumpen som pumpar upp vattnet jag behöver till mitt morgonkaffe. Jag får vakna hastigt och brutalt av en dusch i den mycket kalla vattnet direkt från pumpen på gården. Jag behöver aldrig oroa mig för att någon ska se när jag kliver ut iförd endast evadräkten.

Här kan jag andas, andas i och med min tredje lunga.