Mamma är lik sin mamma!
Det här är ett av de inlägg som legat i mitt huvud under lång tid och väntat på att få bli skrivet och igår fick jag då en kommentar från min återfunna vän i Malmö som gjorde att det blir skrivet!!!
Jag tror att många av oss döttrar har haft ett mer eller mindre komplicerat förhållande till våra mödrar, därmed inte sagt att det varit dåliga relationer. Min mamma och jag hade länge de riktigt jobbigt att umgås och undvek det också tidvis men idag har jag förstått varför!!!! Vi var alldeles för lika!
Nästa vecka är det fyra år sen min mamma gick bort efter att ha kämpat i flera år mot en elak sjukdom, myelofibros. Hon fick flera år mer än läkarna ens kunde sia om och hela tiden var hon vid gott mod, åtminstone som hon visade oss. Jag kan bara ana vad som försiggick inom henne...hur klarar man att leva i dödens väntrum? Att jag saknar min mamma behöver jag kanske inte berätta och att jag är tacksam över att vi fann varann under de sista åren är en glädje som inte går att sätta ord på!
Men nu var det inte det jag skulle skriva om..utan detta med att vara lik sin mamma!!
Till att börja med så var lördagarna heliga, då skulle vi barn vara tysta som små möss för melodikrysset skulle lösas. Att kassettbandspelaren gjorde sin entré och man kunde efterlyssna spelade ingen roll. Hade man tur kunde man hjälpa till med nåt och då fick man ju vädra sina lungor en kort stund. Jag lovade då mig själv att så ska de aldrig bli hemma hos mig när jag blev stor.
Nu...är det jag som sitter och säger till mina barn att vara tysta....ops!
Mamma ville alltid ha sina böcker och skivor i alfabetsordning....gud, så fånigt tyckte jag då....Nu...håller jag på att katalogisera mina böcker!
Lakan, handdukar och örngott skulle vikas på ett speciellt sätt...äh, det är väl bara att lägga in tyckte jag då....Nu...är jag irriterad på Blivande Maken som inte kan lägga in linnet ordentligt!
Kryddburkarna skulle också stå i alfabetisk ordning...men, tyckte jag då...öppna min låda och kolla nu...alfabetisk ordning!
Varje gång på vår och sommar som jag kom hem till mamma så skulle det tas en promenad i trädgården för att se på allt som gjorts och hänt...jag följde med men med måttligt intresse....Nu...guidar jag mina egna barn och vänner genom torpträdgården så fort det ges möjlighet!
Korsord skulle lösas med blyerts, allt annat var bannlyst, dessutom skulle det skrivas med prydliga tryckbokstäver...äh, spelar roll tyckte jag då...Nu...blir jag synnerligen irriterad när Blivande fyller i nåt med bläckpenna och gemener.
Ja, listan kan göras lång för likheterna är många vare sig jag vill eller inte! Bara tills för några år sen så tyckte jag det var jobbigt att upptäcka dessa likheter, idag skrattar jag gott och ler mot mamma!
Nu är det ju så att vi inte bara har våra likheter till sättet...vi är otroligt lika till utseendet har jag upptäckt. Det blir bara mer och mer med åren. Eller vad säger Ni??
De här bilderna är tagna i torpet under mammas sista midsommar. Det är svårt att se att mamma här var riktigt sjuk och att hon faktiskt bara hade ett drygt halvår kvar.
Här ser vi lika vackra ut, bilderna är verkligen tagna från vår bästa sida, men det bjuder jag på!!
Oj är det verkligen fyra år sedan,,jisses vad tiden går. Jag är glad att jag fick träffa henne en gång ja även dig min vän...kram
Tack för underbar läsning...Jag skrattade högt måste jag erkänna och kunde bara konstatera att jag är inne på samma spår.
Kul att se likheten.. Jag brukar titta på min mamma och hoppas att jag ser lika fräsch ut som hon när Jag är 62.
Kram på Dig
vilken härlig läsning! Ja nog är det nog så att vi på det ena eller andra sättet är/blir lika våra älskade mödrar. Jag har väl fått min städdille ifrån min, vet att jag tyckte hon var lagom jobbig med sitt dammande och strykande m m, men nu är ju jag likadan, undrar vem av mina töser som tar efter? Tack för att du delar dina klokord med oss, många kramar ifrån Malin i norr
Ett underbart inlägg som jag faktiskt blir lite stolt över att jag inspirerade dig att skriva...tänk att våra lördagsförmiddagar under uppväxten var så lika! ;-)
men de var otroligt så lika ni var på det understa kortet..jag kan inte annat än småle åt dagens blogg..jag bruakr säga åt dottern här hemma kom ihåg det här nu tills den dagen du själv har barn så ska du se...
Man är nog mer lik sina föräldar än mna tror.Kram..
tråkigt att det hände din mamma! Usch, kan inte ens tänka mig att hur jobbigt d skulle vara om d hände nåt med min mamma :(
Jag som alltid varit lik min pappa, ser nu mamma när jag sitter vi frissan och tittar in i spegeln, just hos frissan blir det väldigt påtagligt.
Mamma och jag var väldigt goda vänner och vi delade hushåll några år innan jag gifte mig med Åke. Mamma och jag var inte alls lika till sättet, för jag har pappas temperament. Så din teori stämmer nog att det är svårt om man är för lika.
Kram Ingrid (Nu är det "Mästarnas Mästare")
jaa du!! Visst är ni lika...och visst är vi lika våra föräldrar. min mamma dog när jag var 15...så jag hnann inte "ta efter så mycket". men jag ser mina döttrar..på bilder..så visst är dom lika mej..och kasssssssnske vi götr "samma dumheter"...
Kramen vännen!!
ja, så är det, är man för lika varandra så är det lätt att man retar sig på den andra
Ni är otroligt lika till utseendet, och det är jag och min mamma också. Till sättet har jag drag från både mamma och pappa. Jag har ju vissa saker jag inte vill ta efter, men det är svårt att låta bli ibland. Man blir mer påverkad av sina föräldrar än man tror och vill erkänna.
Så ledsamt att din mamma är borta, men fantastiskt att man har dessa minnen kvar.. och kan hitta glädje i likheterna med sin kära mamma!! Kram på dig!
