Tänk att det är idag är 23 år sen jag åkte till förlossningen för att eventuellt sätta igång förlossningen av min förstfödde. Jag hade ganska tidigt i graviditeten drabbats av havandeskapsförgiftning vilket innebar att jag stod under extra kontroll så inget skulle gå på tok. Jag blev igångsatt med hjälp av nån gel som skulle mjuka upp livmodertappen men inte sätta igång nån förlossning, detta var en måndag och läkaren beräknade att barnet skulle komma på onsdagen för sånt här tar lite tid som han uttryckte det.

Sonen som än idag alltid, nästan, har bråttom anlände förstås redan samma kväll. Fort som rackan gick det...vattnet gick 18.00 och han är född 19.47!! Snabba ryck som sagt och det var på fisen mosse att pappan skulle hinna fram!!

Det var en liten skit som anlände 46 cm och 2330 gram och sin pappa upp i dagen! Han hamnade ganska snart på prematuravdelningen för att få lite sol och extra omtanke och fick komma hem ett par dagar efter sin mamma.

Han växte till sig väldigt fort och vid sex månader var han ifatt sina jämnåriga och inte heller idag är han utmärglad utan bara så perfekt som en son kan vara!
Högljudd var han redan då och egentligen är det nog ett under att han har en lillebror för han drabbades av kolik och under de första åtta månaderna skrek han 14 timmar om dygnet. Det är betydligt lättare att vara mamma åt honom nu än då ;)

Jag lovade en av Er läsare en liten anekdot från när han var liten och den kommer här!

I min familj har vi nästan alla en liten vårta precis vid ena näsvingen, den syns inte så mycket men för ett barn på ungefär 2 år är det spännande och naturligtvis frågade han ofta vad det var för nåt. En vårta svarade jag något sånär pedagogiskt. Jaha, svarade han och jag trodde att saken var utagerad...jo, tjena!

Sonen och jag skulle dagen därpå åka och handla på ICA Kvantum som på den tiden var en av de största affärerna i stan och jag satte honom i vagnen för han var inte den sortens barn man lät gå bredvid vagnen. Vi rullade sakta in i den stora köpruschen och så tittade vi på guldfiskdammen som då var belägen precis innanför grindarna. När vi går därifrån och kommer ut bland allt folk så höjer sonen sin röst till högsta volym och skriker...."Min mamma har en tårta i näsan!!!!"

Behöver jag berätta att dagen efter så ringde jag och beställde tid för borttagning av denna vårta och numera är den bara ett minne blott!!! Jag har vare sig en vårta eller tårta i näsan!!!