kajsalisa

Egentligen skulle jag bara vilja skrika ut allt som snurrar runt i skallen just nu men jag har bestämt att lägga munkavle på mig så det är ingen idé att nån av Er idkar utpressning för det kommer inte att fungera ;)

Men det är så mycket information som ska ramla på plats så jag håller på att defraggar hjärnan för att få plats med det nya......men skaka på huvudet...ja, det gör jag utan att det har med defraggandet att göra!!!

I morgon hoppas jag komma med en mer underhållande blogg men efter helgens bloggenomgång så har jag kommit på att bloggen är mycket bra att skriva ner minnen i :P

Så detta inlägg är för mitt minne och inte för Er underhållning :D

Pust, livet som lyxhustru är nu ett minne blott! Slut med pralinerna och skvallerblaskorna på divanen. Jag har bytt ut skvallerblaskorna mot arbetsmaterial för nu måste jag förstå vad det är som förväntas av mig men oj, vad jag njuter!!

Ännu har jag lite svårt att förstå att denna vecka börjar med arbetslöshet och slutade med en anställning som YH-koordinator. Jag är ute och rör mig på okända marker men det har jag varit förut och det har gått bra så jag oroar mig inte. Att jag sen är kvar på samma företag som jag gått till varje dag det senaste året underlättar givetvis, jag behöver inte lära känna en ny arbetsplats och mina arbetskamrater vet redan vem jag är....det känns väldigt bra. Undrar bara hur många gånger jag kommer att åka till fel våning med hissen på morgonen...måste lära mig att programmera in en fyra i hjärnan istället för en trea...men å andra sidan kommer jag nog att stanna på trean för att önska Godmorgon till alla underbara människor jag haft förmånen att lära känna det senaste året!

En summering av senaste året är på sin plats känner jag. Den 14:e september förra året började jag min arbetsträning på Hermods SFI i Västerås, jag var inte nervös men lite orolig...skulle jag klara det här? Jag hade ju i bagaget några mindre lyckade försök, jag visste att jag inte hade den kapacitet jag haft men jag kände mig fylld av förväntan. Jag kom till en arbetsplats med underbara människor som visste precis hur de skulle ta hand om mig, jag blir fortfarande rörd vid minnet. Jag hade en självkänsla som stannade nånstans vid mina fotknölar. Vägde varje ord någon sa och funderade på om de menade det...misstänksam skulle man också kunna säga. Jag hade ju själv tryckt ner mig med hjälp från vården och försäkringskassan och även andra personer i min omgivning. Jag var inte ens övertygad om att jag var värd den här chansen! Jag fick så mycket uppmuntran och efter en tid kunde jag ta till mig det och tro på vad dom sa.

Jag började min arbetsträning mycket lugnt, bara några timmar i veckan och ökade långsamt och var nog uppe i 50% i slutet på november tror jag, detta för att det verkligen skulle fungera för mig denna gång. Jag minns så väl när jag förstod att jag var en i gänget och jag tror jag levde i förvirring den kvällen. Ett personalmöte där man frågade mig vad jag tyckte...någon brydde sig om mig som person och individ, en mycket märklig känsla. Förskräckligt kan jag tänka idag att jag var så djupt sjunken i min tro om mig själv.

Min kropp reagerade givetvis, jag fick ofta bråka med den den första tiden. Den ville inte gå ur sängen och in i duschen för att ta sig till jobbet. Inte så att den ville ligga kvar hela dagen men den ville vara hemma för det var vad den var van vid. Ingen ska tro att det bara är att börja arbeta efter sju års sjukskrivning! Jag ville gå iväg för det var skoj på jobbet men kroppen skrek nåt helt annat. Flera gånger vann kroppen men oftast vann jag! Att kroppen inte ville gå till jobbet hade absolut ingenting med lathet att göra det vill jag verkligen betona men den hade svårt att vänja sig vid de nya vanorna. Värk uppstod lite här och där, jag fick förkylningar, min fibrofeber återkom med jämna mellanrum...men äntligen var jag så stark så jag kunde stå över detta och ta mig iväg. (Här inser jag i skrivande stund att det var längesen fibrofebern härjade i min kropp)

I slutet på året fick jag en timanställning och jag fick ta klasserna ensam, häftigt och oj, så nyttigt. Helt plötsligt återfick jag en identitet som yrkesmänniska och naturligtvis bekräftelse. Bekräftelse behöver vi alla i olika former och i olika situationer. Jag visste att som mamma och sambo dög jag men som yrkesmänniska hade jag inga referenser längre. Ni vet hur det är när man träffar nya människor och de frågar vad Du jobbar med....det är inte muntert att säga att man är sjukskriven och arbetslös....utkastad från FK. Det ger en inte en speciellt rak rygg ;) Men helt plötsligt kunde jag åtminstone säga att jag jobbade som vikarierande SFI-lärare...mäktigt!

I februari fick jag en påringning från chefen där jag blev tillfrågad om jag ville ta över dataundervisningen på SFI....om jag ville?! Tänk att jag fick chansen trots att jag hade haft influensa och varit borta i flera veckor....vilken galen tanke.

Nånstans började jag helt plötsligt känna att den Ia jag kände bäst var på väg tillbaka, jag började våga ta för mig lite mer. När jag sen blev tillfrågad att följa med på en teambuildingdag på Sundbyholm började jag förstå att jag hade ett eget värde och straxt därefter blev det ju en ålandsresa med landets alla SFI-lärare inom Hermods. Det kanske kan låta underligt för någon men detta var en bekräftelse för mig...jag dög!

I onsdags när chefen kallade mig till jobbet så satt vi och pratade lite om min resa på Hermods och hon sa att hon trodde att den Ia som satt mitt emot henne var den Ia som fanns förr. Jo, sa jag, det är nog en hel del sanning i detta men....det är en bättre Ia. En Ia som är mycket mer ödmjuk inför livet och jag är idag stolt över vad jag åstadkommit.
 
Än idag är jag den förste att döma mig själv när något blir tokigt, jag tror fortfarande att folk tycker illa om mig och tycker att jag beter mig konstigt. Det finns fortfarande en del av mig som är misstänksam mot andra människor...men, och detta är ett stort MEN...idag bryr jag mig inte så mycket...jag är jag och duger jag inte så gå vidare till någon annan!

Jag kan förstå att Ni som känner mig i verkliga livet inte riktigt känner igen mig i det jag skriver men jag är en förskräckligt bra skådespelare som inte visat vad jag känt och hur jag mått. Det har varit mitt privilegie att behålla det för mig själv och jag har låtsats som att jag mått bra, inte ens mina närmaste har alltid fått veta. Idag försöker jag inviga min familj i mitt mående för att det är jag skyldig dem. Det är en läxa jag lärt mig den hårda vägen, jag behöver inte alltid vara stark.

Jag har stulit ett uttryck från Mia Törnblom som faktiskt genom sina böcker och föreläsningar hjälpt mig framåt och gjort det till mitt eget. Jag är inte navet i andra människors liv utan jag är navet i mitt eget liv!!!!

...ruskigt fort och ändå långsamt.

Idag är det ett år sen pappa dog och det känns märkligt, jag har fortfarande svårt att aceptera att båda mina föräldrar gick bort så unga, 64 och 70 år, och så nära varandra, 2006 och 2010.

Jag ska inte sticka under stol med att jag saknar min mamma mest men det beror nog på att vi kom varann så nära under hennes sista år, vi återupptäckte varandra som två vuxna kvinnor och den relationen klarade vi bättre än relationen som mor och dotter.

Jag var som liten pappas flicka, väldigt mycket pappas flicka men livet kom emellan och relationen blev en annan, förmodligen för att jag själv blev vuxen på ett mycket brutalt sätt som pappa inte kunde hantera på annat vis än sitt eget. Ja, Ni får nöja Er med dessa ord, kanske kommer berättelsen att berättas nån gång men då kommer Ni inte att känna igen den.

Men jag känner idag att jag är glad att jag fick de föräldrar jag fick och har "förlåtit" dem för alla de gånger jag inte fick göra som jag ville. Idag har jag nämligen insett att jag fick göra mycket mer än jag inte fick göra, det kanske inte alltid var så lätt att vara förälder till Kajsalisa som var en synnerligen envis och målinriktad individ.

Eftersom jag tror på ett liv efter detta så hoppas jag att både mamma och pappa har det bra där dom är!

Rakar Du Dig under armarna? Varför gör Du det?

Den här tanken har legat och gnagt hos mig under flera år för jag tycker det är så dödligt trist att raka mig under armarna och att raka benen, jag förstår egentligen inte vitsen med det! Men...jag gör det, dock inte så ofta numera som för kanske tio år sen. Idag gjorde jag det igen för jag kände när jag var upp på jobbet i tisdags att det kändes inte bra att gå dit med orakade ben och capribyxor (eller vad det nu heter). Inte för att någon tittade extra vad jag märkte eller att någon sa nåt...utan det var mera känslan från min sida. Dessutom var några veckor sedan jag rakade mig under armarna men det löste jag genom att sätta på mig en skjorta utanpå den kortärmade klänningen ;)

Jag förstår inte varför jag reagerar så för vi är ju skapta med kroppsbehåring även om det minskat under de senaste årtusendena och alla har det!

Genom åren som jag gått och funderat på detta så har jag frågat människor runt omkring mig....och vid flera tillfällen så har jag fått till svar att det är ohygieniskt att inte raka sig....plötsligt slog det mig...

Om det är så måste ju de flesta män vara ohygieniska!!!!!