Igår när jag kom hem och skrev mitt inlägg så kände jag att det var vad jag ville dela med mig av för återigen, det är det där med privat och personligt! Just då kände jag mig så sårbar men nu har det gått snart ett dygn och jag känner att jag vill nog berätta mer eftersom det är nåt jag delar med flera av Er och kanske kan det göra att nån annan känner sig mindre ensam!

Ensamhet är nämligen nåt jag ofta känner i min "sjukdom" (jag väljer att skriva det inom fnuttar för egentligen tycker jag att sjukdom är nåt mycket allvarligare). Jag tror att jag väljer ensamheten själv, jag vill inte vara till besvär när jag mår som sämst...man skulle nog också kunna säga att jag inte tar mig själv och min "sjukdom" på allvar!! Sånt är också nedärvt att tycka att mental dålig hälsa inte är att vara sjuk, sjuk är man när man har feber!

Nå, de senaste veckorna så har jag haft en hel del ångest som tar sig uttryck i hjärtklappning och sockerdricka i hela kroppen, den går över i värk...varje led är fylld av tandvärk, alltså den mest envisa värk man kan tänka sig! Jag har också en annan dum egenskap och det är att inte äta värktabletter mer än nödvändigt och det innebär i praktiken att jag tar ett par i månaden när det är som värst istället för att kanske försöka hitta nån mildare tablett som tar bort det värsta.

Vad som hände igår var att jag vaknade med hjärtklappning och tårar i ögonen (jag tillhör de som nästan aldrig gråter = uppfostrad så) men jag gick upp ändå, ingen tidning vilket rubbade mina cirklar en aning men drack mitt kaffe och tog mig iväg till jobbet. Min handledare var sjuk så jag fick en annan handledare cirklarna rubbades igen, allt gick bra tills vi kom tillbaka från fikat då började mitt hjärta att galoppera!! Tänk Er att det sitter en växande padda innanför bröstbenet som verkar ha bestämt sig för att inte vara fången längre, han hoppar och studsar och lyckas nästan ta sig ut genom Ditt svalg...så kändes det och det bara eskalerade. Jag gjorde som jag brukar...bet ihop och avslutade mitt pass som vanligt!

Handlade det jag behövde inför dagen idag och åkte sen hem och la mig på soffan i hopp om att det skulle lugna ner sig. Kajsa kom och la sig vilket alltid brukar lugna ner mig men icke igår...till slut insåg jag att det här går inte! När ska man börja bli orolig? När ska man sluta att negligera och självmedicinera? Hur vet man att det faktiskt inte är allvarligt? Igår blev det för mycket för mig, jag började fundera på pappas alla hjärtbesvär...kunde det vara nåt sånt som drabbat mig då det faktiskt inte kändes som någon gång tidigare? Det lugnade mig inte.

14.35 ringde jag till min nya familjeläkare och klockan tre fick jag tid....det hade aldrig hänt hos min tidigare läkarstation! Men det är en annan historia, detta med min avsky och misstänksamhet för doktorer. Lättnaden över att bli tagen på allvar var så stor så jag bröt ihop totalt och tårarna bara rann men tog mig samman och åkte till doktorn.

Där gjorde de alla tänkbara undersökningar och kunde konstatera att alla värden var bra och att hjärta och lungor var perfekta men att min stressminister jobbade på högtryck! Så nu har jag bestämt att ta det så lugnt jag bara kan några dagar, jag kommer att jobba i morgon för det är nåt jag trots allt mår bra av men helgen kommer att gå i lugnets tecken och vi kommer att ha ett familjeråd för att få detta att fungera. Den här gången var det BARA en stressattack nästa gång kan det vara nåt annat!

Jag vill förtydliga att jag lägger inte ansvaret på min familj utan det är helt och hållet mitt eget ansvar men nu måste vi hjälpas åt....jag måste lära mig att delegera mera och slappna av...de måste ta vissa bitar och göra det på allvar!! Jag måste lära mig att släppa kontrollen ännu mera...för jag har faktiskt släppt en stor del..men det finns uppenbarligen mer att jobba på! Jag måste inte vara med överallt ;) det kan bli rätt gjort ändå :blush: !

Jag måste också förstå att jag inte är superkvinnan som kan orka allt, självklart har det tagit på krafterna att min pappa dog och att Gammelsonen drabbades av en propp samtidigt som jag inleder en arbetsträning...och allt detta inom loppet av 1½ månad....hade det varit någon annan så hade jag tagit denna person ordentligt i kragen!!

Så nu ska jag sjunka ner i soffan med min nya passion....ett par avsnitt av Bones :D