Idag var det premiär för frukost utomhus. Solen sken från klarblå himmel och det var nästintill vindstilla! Nu börjar dock molnen ta över och jag tror bestämt jag får ta burken och kliva in i växthuset..men det är inte fy skam!!!!

För att återgå till gårdagens sena inlägg...ja, varför har vi alla dessa tonårsmord? Min fasta övertygelse är att ungdomar idag är ensamma och har för liten vuxenkontakt. Vi lever i en värld som är så hektisk så vi inte hinner med det viktigaste....familjen!

Vi behöver jobba mer än någonsin för att få ihop pengar till det vi genom media tror att vi behöver! Vi för en kamp för att ha det bäst och lyxigast! Vi "måste" ha det grannen har osv. Nånstans känns det som att vi tappat bort oss själva i lyckans labyrint!

Jag är fullt medveten att jag generaliserar men det måste bli så i ett sånt här inlägg!

Själv har jag tack vare min långa sjukskrivning kunnat vara hemma med barnen under den tid som kanske är viktigast av alla...tonårstiden. Jag har haft tid att lyssna och förhoppningsvis kunnat komma med ett och annat gott råd! (Här är väl bäst att tillägga att...visst hade jag hellre jobbat och varit "normal" men nu fungerade inte detta och då måste man leta positiva saker.) Nu säger jag inte att vi bara haft rosenröda dagar och att våra ungdomar är perfekta men vi har haft tid med dom och jag tror i alla fall att de känt det också..eller vad säger Ni ungar för jag vet att Ni är in och läser ibland!

Apropå Facebook..jag tror inte att lösningen är att hålla sig därifrån utan tvärtom vara med där och hjälpa våra ungdomar att styra upp såna här händelser. Det är ett vuxenansvar att visa vägen...att visa vad som är rätt och fel precis som i övriga samhället. Ett stort fel i samhället idag är just segregeringen, att inte blanda oss med varandra oavsett ålder, kön och eventuell rastillhörighet ( usch vilket hemskt ord) etnisk bakgrund.

Jag tror också att dessa grupper på Facebook kan ha en bra funktion också för vi har rätt att sörja men i allt detta finns också en ytlighet. Helt plötsligt går människor in och "sörjer" trots att de kanske inte kände personen ifråga eller kanske inte ens brydde sig om den döde medan den levde...det blir nåt falskt. Man triggar igång nån form av masspsykos....och det är otäckt tycker jag!

Tonåringar som sörjer hysteriskt gråtande en person de aldrig träffat och det byggs på och blir så stort och ohanterligt för dom. Här har vi vuxna en funktion, att faktiskt ta ner sorgen till en realistisk nivå.

Jaha...det här var mina åsikter!!

Nu ska jag återgå till arbetet.....Internet-fördjupningen!