Igår skrev jag om våra unga och hur vi bör behandla dem och dagens reflektion går i samma anda men nu handlar det om skolan. Det finns mycket man kan säga om skolan inser jag när vi nu försöker hjälpa Dotra att få ordning på sin tillvaro i skolan. Det bör dock tilläggas att det inte går dåligt för henne men det är en stor omställning att börja gymnasiet och här kommer min första kritik.

Varför förbereds inte eleverna bättre inför gymnasiestarten? För vår tjej har det varit en stor omställning att helt plötsligt ta ett stort eget ansvar, att själv lägga upp sina studier. Att ha riktigt stora läxor och ständigt nya prov. Det tycker inte jag är fel men det är fel att inte högstadiet förberett dem. I andra delar av livet så ska allting bli allvar fort, jag tänker på olika sporter där man inte får leka av sig utan det ska tänkas elitistiskt tidigt. Hockeyungdomarna tränar tre-fyra gånger redan vid tio års ålder och gymnasterna ska vi bara inte prata om…då är det inte tal om att barn ska vara barn. Men när vi kommer till skolan som ändå ska förbereda barnen på livets allvar så kan man få ”leka” ända upp på högstadienivå!
På högstadiet kan man få komma en kvart för sent och läraren bara suckar, man kan skylla på allt möjligt och omöjligt att läxorna inte är gjorda det liksom bara flyter förbi.
Jo, jag är medveten om att jag som förälder har ett ansvar att lära barnen hur man uppför sig men jag måste ha stöd från skolan. Spelar ingen roll om jag ”predikar” hur viktigt det är att komma i tid om inte skolan ser till att det blir konsekvenser om man kommer för tid, min roll som förälder undermineras.

Just nu pluggar vi mycket matematik och senast igår satt vi i tre timmar eftersom det är ett prov på torsdag. Av olika anledningar som inte är intressanta i sammanhanget så kände jag lite hopplöshet inför detta, jag förstod inte hur vi skulle kunna få ihop ett helt kapitel på bara en kväll för Dotra var mycket tydlig i att hon begrep inte ett jota av detta. Vi bet ihop och satte igång. Ekvationer och formler – jag måste i det här berätta att just matte inte är min starka sida men eftersom jag läste in matte A och B för ett tiotal år sen så sitter något i bakhuvudet och läroboken är ett bra hjälpmedel.
Medan vi sitter där så inser jag att hon förstår och att hon till och med är riktigt bra på matte men har av någon anledning fått för sig att hon inte kan!!!
Hon löser de flesta talen med en iver som är sällan skådad och med en kunskap som vare sig hon eller jag visste att hon ägde…toppen!!!!

Nu kommer min nästa kritik…hur fungerar egentligen betygssystemet? Är det enbart upplagt för att lärarna ska ha lätt att sätta betyg????
Kanske är det tänkt som en utmaning att kunna plugga för olika betyg genom att ha olika nivåer men åtminstone för Dotra ger det precis motsatt effekt. Ett exempel dök upp igår när vi höll på med matten. Observera att siffrorna är fiktiva!

För att få G ska Du ha åtta rätt på A-uppgifterna.
För att få VG ska Du ha åtta rätt på B-uppgifterna.
För att få MVG ska Du ha åtta rätt på C-uppgifterna.

Dotra hade vid första provet fem rätt på A-uppgifterna och åtta rätt på B-uppgifterna men fick då veta att eftersom hon inte klarat A-nivån så kunde hon inte få mer än G. Detta uppmuntrar inte till att försöka på en högre nivå!
Dotra har en förmåga att göra enkla tal svåra medan de svårare talen är enkla för henne och jag tycker då att det borde uppmuntras och det skulle definitivt ge henne ett bättre självförtroende i matematik!

Men det är klart det är lätt för läraren att bocka av i en lista…har inte klarat A…alltså kan det inte bli nåt annat än G trots att en elev kan ha klarat både B och C-uppgifter med glans! Detta gäller även i andra ämnen men blir väldigt tydligt just i matematik!

Naturligtvis vet jag att det inte är lärarna själva som hittat på detta system men det vore intressant att höra vad lärarna tycker…vad tycker Ni andra?