Idag är en sån där dag som jag fått inspiration till mitt inlägg från en av Er kära bloggvänner vem låter jag vara osagt för det är inte viktigt för inlägget även om bloggaren i sig är viktig för mig!

Hösten är ju en tid där många blir deprimerade eller åtminstone nedstämda och jag tänkte reflektera lite över det.
Själv har jag haft svårt under många år för hösten, det är ett avslut och avsked och jag gillar inte avsked!

Jag har en egen teori då det gäller mig själv och hösten, jag är uppvuxen på Gotland som är en stor turistort och sedan elva års ålder har jag varit verksam inom turistnäringen och var det ända tills jag flyttade från ön. Varje sommar kom det en massa roliga människor från fastlandet och jobbade på den camping/bad/kiosk/restaurang där hela familjen både jobbade och bodde under sommaren.

Man fick en massa nya vänner medan de semestrade i tält och husvagnar på campingen eller sommarjobbade. Det var fullt av liv på hela ön och det var aldrig tyst. Kändisarna kom och gick, jag skulle kunna berätta många historier om olika sk kändisar men det var inte det det skulle handla om.

På våren när säsongen satte igång smög den igång precis som våren kommer smygande, knopparna bildas långsamt på träden och lökväxterna spräcker jordskorpan sakta, sakta och plötsligt är det bara att inse att våren är här eller kanske till och med sommaren! Med ljuset kommer värmen och hoppet. Kvällarna blir längre och ljusare och människorna kryper ur sina jordhålor...allt lever!

I augusti runt den tjugonde är det som att allt dör över en natt. Alla turister åker hem till sin vardag....men vi blev kvar, vi gotlänningar! Gotland var både vår vardag och vår fest! Allt runt omkring oss såg ut precis som vanligt bortsett från att det var folktomt. Tänk Er att Ni ska ha fest, Ni fixar och grejar och planerar! Förväntningarna stiger...sen helt plötsligt är det dagen efter och Ni står där med disken och städningen...så känner jag det ofta på hösten även om jag nu inte jobbar inom turistnäringen eller ens bor kvar på Gotland.

Jag känner också så inför livet, det springer så fort iväg och jag hinner inte med. Jag är "bara" fyllda 48 år men jag har numera insett att jag inte är odödlig, att känna så är ungdomens privilegium...och på många vis är jag inte ungdom längre även om jag känner mig ungdomlig. Jag har insett att det finns saker jag inte längre kan göra, att min kropp inte längre orkar allt jag vill. I detta ligger en sorg som har lite av höstens karaktärsdrag i sig, det går så fort. Det finns nåt positivt, eller egentligen massor, med att bli äldre också. För egen del har jag har jag lärt mig att uppskatta det viktiga och det värdefulla i mitt liv. Att sortera lite i livets adressbok och lägga krutet på de människor som är viktiga för mig, att göra saker jag tycker om att göra och försöka utforska saker jag vill göra men inte gjort. Att göra det mitt liv tillåter mig att göra helt enkelt!

Nu kan detta inlägg låta kolossalt deprimerande och tungt men det är inte min mening. Jag tror dock att det är viktigt att reflektera över dagen idag, vi har dagen idag...morgondagen vet vi inget om!