Nu har jag och Petra Mede tillbringat några timmar i bärbuskarna och vi har haft det ganska trevligt måste jag säga!

Som Ni vet sedan Melodifestivalen så tillhör jag absolut inte Petras fanclub men idag i P1´s sommarprogram visar hon en helt annan bild av sig själv. Förvisso har jag läst en del om henne och hennes problem men nu blev det verkligen klart och tydligt!

Det är en kvinna med riktig jävlar anamma!!

Hon berättar i sitt sommarprogram om hennes väg fram till där hon är idag...då hennes rygg totalkraschade redan vid 20 års ålder och hur hon kämpar sig tillbaka efter en nästan 14 års lång sjukskrivning! Att lära sig att leva med smärta dygnet om men ändå ha livskvalite!

Jag lever själv med ständig smärta sedan början på 90-talet men pratar sällan om det för det gagnar vare sig mig eller min omgivning.
1991 frontalkrockade jag ganska rejält under min tid som lantbrevbärare, just då var det inte så märkvärdigt. Jag hade ont i nacken och i kroppen men...det får man väl tänkte jag då när man krockat. Jag satt en hel dag i sällskap av min pappa på akuten men jag var inte så viktig för jag kunde prata och röra på mig. Efter många timmar valde jag att åka hem för då var jag så trött och hade så ont så jag ville bara hem till min familj. Dock hade jag tur och fick en bra notering i min journal skulle det visa sig några år senare.

Försommaren 1993 small det bokstavligen till i min nacke och jag kunde inte se...jag kunde inte röra på mig...Jag låg i min säng i flera dagar, jag hittade en ställning där jag inte såg dubbelt  så jag kunde läsa och försöka tränga bort mina rädslor!

Ett besök på akuten en lördag resulterade i att jag fick åka hem med doktorns ord ekande i huvudet..."Du har nåt på hjärnan men Du får komma tillbaka på måndag så får vi titta på det!" Ja, Ni kan väl ana hur jag kände det...nåt på hjärnan...kunde det vara nåt annat än en tumör? Det blev en lång helg.

På måndagen gjordes alla möjliga undersökningar men man hittade inga fel. Fortfarande såg jag dock dubbelt och värk i hela kroppen. Jag fick tid hos min distriktsläkare som remitterade mig till en sjukgymnast. Den sjukgymnasten blev för mig guld värd...hon räknade raskt ut att det var en whiplashskada jag fått då två år tidigare!

Jag hade turen att få rehabilitering på whiplashenheten i Västerås där jag fick lära mig hur jag skulle förhålla mig till min skada. Jag kunde dock aldrig gå tillbaka till mitt ordinarie arbete utan nu följde en tid av slit och hårt arbete för att hitta en bra lösning till arbete. Det slutade med att jag fick säga upp mig från posten för att jag även då blev så trött på Försäkringskassan. Ingen vill ta ansvar...ingen vill hjälpa till...Du som individ måste hela tiden kämpa!
Man måste vara ganska frisk för att orka vara sjuk...har någon klok sagt

Vid flera tillfällen under 1994 var jag helt utslagen. Samma år skilde jag mig och hade då av förklarliga skäl ingen som kunde hjälpa mig dygnet om men jag hade goda vänner som ställde upp för mig. Någon sov på soffan vid ett par tillfällen för att kunna hjälpa mig till toaletten. Utan hjälp kunde det ta mig en timme att ta mig fram och tillbaka till toaletten och då låg den endast sju meter från sängen...

Idag 15 år senare så är min skada ganska bra, vi har lärt känna varandra ganska bra smärtan och jag! Jag vet vad jag kan göra och inte...Jag vet vad som är värt att göra trots att jag vet att jag efteråt får betala med smärta. Jag åker sällan nånstans utan mina värktabletter men jag lever inte i tvåenighet med dom! Fortfarande har jag andra besvär..som till exempel att jag pratar baklänges...skriver baklänges...och tanken är inte lika snabb...jag tappar namn...jag glömmer lätt...Allt detta som också gjorde det svårare att ställa en diagnos när jag sedan blev sjuk på 2000-talet. Själv är jag övertygad om att denna skada är bidragande till detta mående jag har idag. För att sen ytterligare spä på det hela så krockade jag åter i arbetet 2000...varför göra något halvdant??

Varför skriver jag nu det här...ja, det är nästan så jag undrar jag också men återigen har mina fingrar tagit sin egen väg och antagligen beror det på Medes program. Hon beskriver allting så himla bra...hur tufft det är att inte bli trodd...hur de liksom svänger sig undan när de inte kan bota en...hur snacket går bland folk runt omkring en när det gäller sjukskrivningar....Att vara kvinna gör det hela inte enklare är jag dessutom tvungen att tillägga!!

Missade Ni programmet så lyssna i efterhand på P1!!