Vare sig man vill det eller inte så är det så....hösten är här! Hela naturen andas höst!

Idag är det molnigt men man ser att solen gärna vill pressa sig igenom molntäcket....och det hoppas jag för då kan vi nog få smaka årets första tomat ikväll!! Nästa år hoppas jag verkligen att vårt drömprojekt växthus är färdigt för då kan vi äta tomater hela sommaren! Men det är spännande att se tomaterna komma nu...avlånga, randiga, gula, röda, stora och små! Men jag börjar nu verkligen förstå det höga priset på tomater för oj, så många timmar jag lagt ner på dessa smågodingar...nu väntar jag bara på att få se om de smakar så ljuvligt som mormors tomater gjorde!!!

Om tre timmar börjar jag skolan....det är jättespännande! Det pirrar liksom i kroppen av förväntan...och lite rädsla...har jag gjort rätt...kommer jag att klara detta? Jo, jag har bestämt att klara det och då gör jag det! Vad jag förstår så ser också jobbchanserna riktigt bra ut...det är ju inte helt fel i dessa tider!

Igår började jag höstrensningen i trädgården. Jag skar bland annat ner klematisen som hotade att ta över hela vårt torp. I våras beskar jag den så hårt så Blivande Maken nästan fällde en tår och sa...Den blir aldrig fin igen! Det blev den! Nu funderar jag mest på om vi ska kunna flytta den...och när bör vi då göra det...i höst eller i vår? Men nu kommer jag ju åt etiketten med namnet så nu kan jag kanske googla och se om jag får några tips!!!
Jag målade också det fönster som Blivande Maken skrapade och kittade om sista semesterveckan....vilken härlig färg vi fått till det av Bonden...det var torrt på mindre än en timme....Me Like!

I natt var det också sista natten jag sov ensam härute denna sommar. Jag har i princip bott härute i fyra månader och njutit av denna underbara och läkande miljö. I själen känner jag mig nu så stark som jag kan göra under rådande omständigheter och det kan jag tacka alla underbara älskade jag har runt omkring mig som gjort det möjligt! Behöver jag säga att FK inte räknas till den skaran?

Fortfarande så gör det ont i hela kroppen hur en myndighet får behandla människor och jag tänker då inte bara på mig själv utan på alla som blivit försatta i denna situation. På det samhälle som inte är till för oss som inte kan leva upp till alla höga krav...alla som inte kan men som inte vill annat!! Ingen ska tro att det är skoj att vara sjuk! Visst kan det låta mysigt att ha all tid för sig själv och styra hela sin dag själv....och det är det...om man fått bestämma själv!!!

Jag är nu nästan ångestfri, åtminstone om jag jämför med hur det varit under senaste året. Kan Ni ens ana hur skönt det är? Att inte behöva vakna varje natt av att Mr Ångest sitter på bröstet och gapskrattar åt en...att inte orka ta tag i nacken på honom och kasta iväg honom. Att mer eller mindre behöva kapitulera och göra plats för honom.
Jag är dessutom stolt över mig själv att jag tillsammans med mina nära och kära ha klarat av att visa honom på porten utan kemiska preparat i form av ångestdämpande medicin. Det visar att jag hela tiden har kämpat en vettig kamp mot läkare och Fk....det var inte medicin som skulle göra mig bättre..utan lugn och ro!
Nu vågar jag naturligtvis inte ropa hej ännu.....allvaret börjar ju idag och ingen vet vad det kommer att innebära....men jag vet att mina chanser är goda!!!

Just nu trivs jag med livet, trots att det finns några svarta moln som fortfarande hänger över mig men...de tar vi tag i när vi återvänder till staden. Jag är ju inte känd för att ge upp i första taget!

Nu br´börjar det bli dags att göra sig i ordning för att möta de människor som ska bli mina studiekamrater under kommande år!!!