Familjens dotra på dryga femton år och jag tillbringar ju denna vecka ensamma i torpet och pappan får slita hårt i värmen för att tjäna limpa...orättvist? Ja, kanske men har man nu förmånen att ha ett jobb får man sköta det, en annan som är samhällets parasit får ju sitta här och njuta av solen så gott man kan.....

I vilket fall så hade vi en av våra pratdagar igår, alltid lika trevligt. Jag älskar att prata med tonåringar för de har så himla mycket klokt att säga och dessutom ger det mig en inblick i hur de tänker och gör det lättare för mig som vuxen att förstå varför det ibland blir så tokigt som det blir.....
Dessutom får jag en känsla av att tonåringar sällan upplever att vuxna tar sig tid att lyssna vilket bara är att beklaga de vuxna...det är de som missar nåt!!

Igår satt vi och pratade mycket om detta med självkänsla och självförtroende då det förstnämnda är en bristvara hos dotra...naturligtvis har vi vuxna runt henne ett ansvar där...har vi talat om tillräckligt för henne att hon är betydelsefull för den hon är och inte för det hon gör? Överlag är nog vi människor dåliga på att tala om det för varandra....

Nå, när vi sitter där i den gassande solen så säger hon plötsligt...Vem/vad är viktigast i Ditt liv??? Svaret på den frågan ger hon samtidigt men jag tänker utveckla mig lite innan Ni får svaret för det är intressant att tänka på den frågan. Fundera lite innan Ni läser vidare...

Genast börjar man ju tänka på barnen, bostad, familj, vänner, inkomst, hälsa och så vidare....men det finns faktiskt nåt som är viktigare än allt detta jag räknat upp. Nåt som måste fungera för att resten av livet ska snurra, problemet att det som är viktigast i vårt liv är det vi kanske oftast missköter mest...oss själva!

Jag är naturligtvis viktigast i mitt liv...eller borde vara! Första tanken kanske blir...Gud, så egoistiskt..men tänk lite till...tycker man inte om sig själv eller trivs med sig själv då är det svårt att ta vara på resten av livet.

Man måste ta till vara sina egna gåvor, för gåvor har vi alla fått av olika slag, alla kan inte vara bra på samma saker. Vi måste sluta jämföra oss med varandra och inse att det råmaterial vi fått av oss själva är det vi har...och det är jag.
Sen kan jag tillföra influenser från andra och annat....jag kan sätta på kroppen och själen kläder som antingen är jag eller som är nån annan...jag kan sminka mig så jag ser ut som nån annan men likväl är det bara jag innanför...och om jag inte tycker om mig själv så spelar det yttre absolut ingen roll.....allt skiner igenom den yttre masken!

Ju äldre man blir ju mer inser man detta...att våga vara sig själv åtminstone känner jag så och jag är glad för det. Jag vill vara den jag är....se ut som jag vill....göra som jag vill...tycka vad jag vill....och det är underbart att få göra det!!

Imponerad blir jag dock när denna lilla tonårstjej tänker som hon gör, hon som är beroende av vad kompisarna tycker och gör....hon som gärna vill ha alla de senaste trendkläderna....hon som vill vara snyggast och smalast....tuffast och mest omtyckt...populärast bland killarna...ja, hon är allt detta som alla tonårstjejer är och har varit genom tiderna.

Kommer det nån gång att vara tufft att vara en tänkande människa...att vara filosofisk....att fundera på livets djupa frågor...att visa att man har en intelligent hjärna och inte bara en snygg frisyr?